Det jag skriver när jag inte skriver

Orden skriver mig

Det är andra kapitlet
Det där orden är större, fast finstilta

D:et är d och e:et är ännu mindre

i syns inte till

Och överallt strösslas det med meningar som ingen läser

Dagen har just börjat
Och utanför ligger trädets grenar som utsträckta armar

Okramade grenar

Ö:et är så trött att det inte orkar ta på sig sina prickar, fast det ligger ett tunt lager snö på grenarna på barmarken

Bärmarken
Ä är piggare, tydligen

Nonsens
Varför skriver man så sällan ordet nonsens numera, när världen verkar mer fylld av det än någonsin?

Det är en springande punkt
Hinner vi ikapp den?

Lugnet, det uteblivna
Det outsägligt osagda
Det osnackade

Vi närmar oss äntligen
Början

För det är där allt slutar
I början

I historiens rockigaste vagga
I den vaga framtiden

Den knappt skönjbara
Den underbara

För att den är påhittad
Uppdiktad
Eller inte

Och utanför ligger grenarna bara kvar


<3
/helena