Årets bästa filmer, seen by mannen and me...

Vad är det jag alltid brukar säga - om de allra allra bästa filmerna som görs? Vad är det jag alltid säger att de "måste" innehålla? Jo. Jag vet att ni vet vad jag menar: Barn och djur. Eller åtminstone ett barn. Och en enda liten mus eller så. Då brukar allt bli bättre. Dramaturgin blir mer direkt. Omedelbar. Äkta, även om inget blir glasklart enkelt och klart som korvspad när jordens mest oförställda individer ska spela några av de bärande rollerna.

Här kommer årets tre bästa filmer, som utlovat. De tre bästa filmerna som jag och mannen har sett och betygsatt högst, under 2019. De behöver inte vara nya. De kan vara gamla, jättegamla, tidlösa eller något där mitt emellan. Bara de har kommit i vår väg under året som gått.

Vi ser på mycket film. Många långa och några korta. Vi älskar film, även om det är svårare att finna pärlorna bland allt fyrkantigt kattguld där ute numera. Med ålderns rätt har vi nog blivit mer kräsna, men samtidigt mer öppna och överseende. Mer förstående till och med. Så där så vi nästan vill krama en aspirerande, smått trevande, filmskapare bara för att den försöker så bra. Bara för att vi vill att spelfilmen med stort F ska fortsätta leva och frodas och rulla och snurra över jordens alla hörn. Och gärna surra, som en gammaldags riktig filmrulle.

-  Åttioåtta! Ropar mannen, när jag frågar hur många filmer vi har sett totalt under 2019. Oj då, tänker jag, fast jag VET att vi ser mycket film. Oj då. Men vi tittar inte alls lika mycket slentrianmässigt på teve längre. Ser inte lika många serier - fast det finns precis hur många som helst att binge-titta på nuförtiden. Vi tar inte ens del av lika många sportevenemang på skärmarna längre. Ser mest på ridsport i dessa dagar. Nästan ingen vintersport alls, bara en gnutta skidskytte då och då. Mest tittar vi på film. Och gör en massa annat. Skriver, bland annat. Men allt det där vet ni ju redan. Yesterday's news, liksom.

Till filmerna! Till allvaret. Och glädjen. Jag skriver inget om de tre utvalda den här gången, har ju säkert "plågat" er med långa recensioner av alla tre tidigare. Då, när vi såg dem. Då, när de var färska i minnet. Då, när de uppfyllde hela min tankesfär. Vill ni ändå läsa mer om dem här inne får ni snällt söka er bakåt under året, till inläggen där titlarna nämns. Men jag kan väl ändå säga som så här: Att det finns ett och annat barn där i rollistorna. Och minst en hund.

• Fem trappor upp (2014). 5 Flights Up (originaltiteln)
• Wonderstruck (2017)
• The Kindergarten Teacher (2018)

Sedan blir man kanske inte direkt förvånad över att alla tre innehåller superskådespelare. Och att två av dem bygger på böcker och en av dem på en pjäs. Sådant bidrar alltid till att historier känns gedigna, trovärdiga och genomarbetade. Ja, trovärdiga, trots att ett stort mått av magi ingår. Som det bör. Magic rocks!

:)
/helena

ps Igår såg vi förresten det som kan bli årets sista film - Red Joan (2018). Med Sophie Cookson och Judi Dench. Om en spion-mormor. Eller farmor. Spy-granny. Även om det slagfärdiga epitetet inte kommer i närheten av att beskriva den kunniga och komplexa kvinna som filmen handlar om. Bygger på verkliga händelser och på en roman skriven av Jennie Rooney. Filmen fick en fyra av oss, på vår femgradiga skala. Men det är ju sällan en fyra räcker för att bärga en av årets högt åtråvärda topp-tre-placeringar.