Det var kallt om händerna. Snålblåst. Solen var vackrare än snäll, om ni förstår. En aning tidsbrist, som vanligt. Snart skulle det bästa ljuset vara borta.
Och orkade jag verkligen packa ner något ömtåligt igen? Tänk om det också skulle spricka, som krukan häromveckan. Bäst att packa ner något som redan är lite sönder.
Och varför fick jag inte med mig någon färggladare rekvisita? Bara en banan. !?! Och de blekfisiga tupparna. Det kommer aldrig att gå! Det kommer aldrig att bli bra! Det kommer bara sluta med att jag får göra om det. En annan dag. En varmare dag. En längre dag längre framöver. Gnäll gnäll gnäll. Om jag ska vara ärlig så är jag inte alltid så snäll mot mig själv. Jag klagar på mig. Och gnäller. Och skäller. Och larmar och går på.
Men. Det berömda men:et igen. Så händer det. Plötsligt. Nej, oftast efter ganska hårt arbete. Det blir bra. Mot alla odds. Ibland blir det till och med bättre än man överhuvudtaget trodde var möjligt.
Ibland blir det poesi.
Glöm inte det: Att ur det småtrista, bleka, färglösa kan det spira något som man inte trodde på.
Ibland blir det inte alls som man tänkt sig, ibland blir det faktiskt mycket bättre än så.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar