Dark Butterfly - skrivövningen fortsätter

Då kör vi igen - skrivövningen vi påbörjade för några veckor sedan. Jag börjar och ni fortsätter, lite så.

Jag har skrivit en början till. Eller är det det? Är det kanske en fortsättning på spänningsberättelsen från förra gången? Ja, jag vet inte säkert. Tyvärr har jag inte fått någon respons från någon av er läsare, eller "skrivare". Kanske betyder det bara att ni är blyga? Eller att ni skriver på utan att göra så mycket väsen av er? I vilket fall kör vi vidare ändå.

Ni får gärna läsa inledningen till första delen här - om ni vill förstå min tanke och intention med vår gemensamma skrivövning bättre. Och om ni känner för det, kan det ju även vara bra att läsa första delen där. Kanske vill ni repetera. Kanske vill ni skriva en fortsättning på första delen nu? Eller så vill ni skriva en fortsättning på det som följer. Vilket som, går förstås bra. Eller skriv något som sammanbinder de båda delarna, vetja, varför inte liksom?

Den här övningen, texten, är till för er som vill komma igång med ert skrivande. Den är till dig som behöver en spark i skrivbaken, helt enkelt. Så. Håll till godo. Nu kör vi!

DARK BUTTERFLY (fortfarande bara ett arbetsnamn, reds. anm.) 

- Pappa, stäng av motorn! Fanny försökte överrösta den stånkande Volvo-traktorn.

- PAPPA!! Den gamle mannen vände äntligen ansiktet åt rätt håll, stängde av motorn och lyfte med ett snett leende av sig de stora hörselkåporna.

- Jag måste åka nu. Dotterns ögon sa honom att det var viktigt.

- Okej, kan du berätta varför?

- Nej, vet inget egentligen. Inte ännu. Vi får se när jag kommer in till stan.

- Hörs vi i helgen? Steven Ankarström lyfte mödosamt på rumpan för att nå plånboken. När han räckte fram kemtvättskvittot och undrade om hon kunde hämta ut något som han glömt att hämta, såg hon de blekta och tummade resterna av en upp och nervänd tioåring utan framtänder skymta förbi bakom en repig plastbit.

- Ja, självklart. Jag ringer.

Fanny varmkörde den kalla, motsträviga bilen. Bilen, som nästan verkade sur över att den blev tvungen att starta återresan tidigare än den tänkt sig. Fanny frös. Hon hade haft lite feber på morgonen. Näsan var fortfarande täppt. Ryggen värkte. Men Johansson var pappaledig och Fanny tyckte inte att han skulle behöva lämna den nyfödda, bara för att hon snörvlade lite.

Ljuskäglorna orienterade henne in i stadens trygga, välkända larm. Fanny hade alltid känt sig mer hemma i staden. Så fort hon hade kunnat, hade hon lämnat koskiten och vetefälten bakom sig. Hon hade inte ens fyllt sexton, då hon möblerade sitt redan möblerade - enda - rum. Med en knallorange skrivbordslampa som det gick att sätta en stark glödlampa i. 100 watt. Och de två röda biostolarna som hon ärvt efter morfar biografmaskinisten. De gick inte att sitta i, de ville bara välta. Men de var snygga och påminde om alla olovliga filmer Fanny fått smita in på som minderårig. Kranen i kokvrån droppade så att hon inte kunde sova. Och madrassen luktade lökigt. Som om någon spillt ut en gryta med chili con carne där. Eller Boef-någonting. Någonting franskt. Med mycket billigt rödvin i.

Ett snabbt ögonkast i backspegeln. Ett varv med läppsalvan. Näsan var röd. Ögonen trötta, men vaksamma. Koncentrationsvecket i pannan var på plats. Fötterna kändes fuktiga. Fanny hade inte tagit sig tid att åka hem och byta till något annat. De stora gummistövlarna glappade och gav ifrån sig ett kväkande ljud när hon steg ur. Bossen stod och väntade en trappa upp. På tårna, som vanligt.

- Det tog sin tid. Var du i Kiruna eller?

- Haha. Fanny låtsades road. Johan Everberg visste mycket väl var hennes barndomshem var beläget. En gång hade de varit där tillsammans. Fanny gjorde en äcklad grimas när hon tänkte på det.

- Vad är det som har hänt? Fanny trevade efter nässprejen men fick upp läppsalvan igen.

- Kronprinsen är död.

- Kronprinsen? Nässprejet kom inte längre upp än till hakan.

- Arvtagaren till AB Bygg & Bygg mera, ja. Everberg tog ett snabbt steg bakåt när han hörde de många pysande ljuden från Fannys näsborrar.

- Va?! Aronanders son? sa Fanny och snöt sig.

- Du ska inte snyta dig. Då blir du bara täpptare, sa Everberg och drog handen över ansiktet.

- Mera täppt, menar du, replikerade Fanny snabbare än Johan Everberg kunde ducka salivstänken.

- Va? Ja. Jo. Visst. Men nu är det allvar. Fannys chef tog ett steg framåt igen och öppnade en röd mapp som låg på det röriga konferensbordet framför dem.

- Hur dog han då? sa Fanny som om hon vore intresserad.

- Överdos.

- Jaha. Och vad ska jag göra åt det?

- Ingenting. Det är inte därför du är här. Du ska åka direkt till Bråkgatan och försöka förstå vad som har hänt där. Men Aronander-historien är det som gjort oss akut underbemannade. Farsgubben krävde en grundlig utredning av det som alla, utom han, direkt förstod var en självförvållad överdos. Någon måste förstås vara skyldig till att hans gulleplutt inte längre finns. Everbergs sarkasm frätte nästan hål på pappret som han samtidigt ögnade igenom.

- Jaja. Såklart. Fanny log och lät Johan Everberg förstå att hon förstod så väl så väl, genom att skjuta in en passus om Sydamerika och Säpo och Speciella insatsstyrkan och något om en knarkhund som hette Chefen.

- Du ska åka direkt in till Bråkgatan nu. Everberg drog upp dragkedjan i den för korta oljerocken och räckte över den röda mappen med knapphändig information om något som tydligen hänt mitt i centrum.

- Och försöka förstå vad som har hänt där, fortsatte Johan Everberg. Den rutiga kepsen åkte på i samma handvändning som glasdörren bakom dem stängdes.

- Och Fanny... Inga hjälteinsatser nu va? Bara det vanliga. Slitgörat och så. Ring direkt om det är något.

- Ja, för fan. Vad tror du om mig egentligen, jag är ju dessutom förkyld, vill ju inte smitta ner buset i onödan ju.

- Haha. Buset. Vem säger buset numera? sa Everberg och låste upp sin cykel.

- Jag. 

/helena

ps Har ni synpunkter eller undrar över något är det bara att kommentera eller mejla. Det här är ju något vi, så att säga, gör gemensamt. Jag är fortfarande öppen för förslag om fortsatt handling och andra eventuella skrivuppslag som kan dyka upp i era tankar. Hoppas att ni får någon nytta av mina små texter. Börjor är jag, som sagt, bra på. Sluten känns inte alltid lika nära till hands. Men jag jobbar på det. Och ni också, hoppas jag. Fortsättning följer...