Det här handlar om en tanke jag fick för ett tag sedan - att tillhandahålla börjor. Börjor, ja. Som i början på saker. I början var natten och dagen och allt sådant storvulet (om nu någon modern människa vet vad ordet storvulet betyder...?). Jag började fundera över mina styrkor. Vad är jag bra på? Jo, på att påbörja saker och ting och allt möjligt. Med åren har jag övat upp en viss förmåga att även kunna avsluta ett och annat, även om det inte ligger lika starkt för mig.
Alltså, varför inte utnyttja min styrka? I det här fallet min benägenhet att vilja starta upp en massa olika skrivprojekt, men inte lika ofta avsluta dem. Här måste jag få inflika att jag inte vet om historien om Siri - Spår i gräset - kommer fortsätta här inne eller inte. Jag ser ju på det mest som ett semesterprojekt, något som jag skriver avkopplad och bortkopplad i först hand, helst utomhus på något sätt. Och så var det tredje delen i miniberättelsen om Linda, den tredje och sista delen finns - faktiskt - färdigskriven sedan länge, men den har inte hittat sin väg in hit bara, vi får väl se om/när jag finner det lämpligt att publicera den här eller inte.
Nu, åter till ämnet - börjor. En början. Allt har ju en början. Jag tänkte mig att jag påbörjar en berättelse och ni avslutar den. Vad sägs om det? Det kan gå till på flera sätt - om ni vill lämna förslag i kommentarsfält eller på mail, om hur ni tycker att handlingen ska utveckla sig vidare, eller om ni vill skriva fortsättningen själva, oberoende av mig eller någon annan. Båda förloppen är okej. Eller vilket vidare förlopp som helst förstås. Skrivlusten är viktigast. Någon av er kanske bara låter sig inspireras till något helt eget.
Ibland kan man behöva en början. Någon som hjälper en att komma igång. Någon som trycker på startknappen, så att säga. Det här får bli vår gemensamma skrivövning, tänker jag mig. Jag har redan påbörjat en sak - såklart. En magstark sak. En spännande sak. Tror jag. Hoppas jag. Vi får väl se. Bokstavligen vi, den här gången då.
Hoppas ni inte tycker att det är för läskigt. Ingenting kan ändå slå det läskiga, högs verkliga, meningslösa våldet där ute i världen, alltså kan vi bara skriva oss bort från det. Kalla det KBT, om ni vill. Det finns ju experter som påstår att vår fascination för mörker och rysligheter i form av deckare och thrillers handlar om just att vi behöver hjälp att hantera verkligheten. Och allt som känns bortom vår kontroll. I vår lilla, lilla skrivarvärld kan vi själva härska. Över det onda. Och det goda. Mest det goda. Alltid. Alltid.
Är ni redo för en början? Nu blev det en lång introduktion här, därför tror jag vi håller det första ganska kort. Sedan får vi se, förmodligen publicerar jag en del två om ett tag, då väljer ni om ni vill följa med i den, eller fortsätta på egen hand, på en egen fortsättning. Allt beror på om jag får någon speciell feedback från er. Eller inte.
Som ni kanske kommer ihåg så har jag kräkfobi. Hatar ljuden när någon spyr. Hatar. Och jag vet inte hur många filmer som har med en spy-scen någonstans, oftast i början. Kanske för att få någon småsömnig biobesökare att vakna till? Anyway. Därför skrev jag in en spy-scen. Bara för att. Och som lite KBT. (När man läser är det ju dessutom väldigt mycket upp till vars och ens fantasin om man alls "hör" ljudet inom sig eller inte).
Nu kör vi. Början på något. På något läskigt. Och lite småpoetiskt.
DARK BUTTERFLY (bara ett arbetsnamn att utgå ifrån, reds anm.)
Två små spröt. Tobias landade i den tanken. Två spröt stack upp ur plastkassen som låg under just den gran där han bestämt sig för att ta skydd. Det duggade visserligen bara, men han var rädd om sina nya skor. De var så vita. Han kunde inte låta bli att se ner på dem. De lös som små markbundna solar. Det var först gången han joggade sedan, ja, sedan evigheter. Med blodsmak i munnen stod Tobias nu under granen och låtsades att han inte behövde hämta andan, utan att det var regnet han behövde ducka.
Spröten stack upp ur den öppna kassen. Som om någon varit där före honom. Tobias tyckte det såg ut som om det varit en hård knut att lösa. Han var nästan helt säker på att plasthandtagen inte kunde blivit så där skrynkliga utan att ha varit hårt sammanknutna vid någon tidigare tidpunkt. Men vad var det för spröt som stack upp? Tobias gick försiktigt närmre. Närmade sig ljudlöst, de få centimeter det handlade om. De vita fötterna skar sin väg genom alla bruna barr. Handen närmade sig den gula plasten.
Uuuurrrrghhhh. Spyan gurglade upp genom strupen. Genom näsan. Genomborrade hela det bakvända matsmältningssystemet. Blod och kaviar. Snabbfrukost och vårens första joggingförsök. Allt blandades på tungan. Hela härligheten, hann Tobias tänka innan han hann tänka att han inte hade tid med det här. Han hade inte tid att röja upp. Han hade inte tid att ringa polisen och förklara sin inblandning, som inte var någon inblandning.
Tur att han hade handskar på sig, så att han enkelt kunde skjuta in de två blåvita spröten i påsen igen. Tobias knöt ordentligt. Hårdknut. Hoppades att regnet skulle sköta resten. Att det skulle öka i styrka, börja hälla ner över alla spår han lämnat. Fan. Han önskade sig regn från hell. Hagelbyar. Storm. Men inte nu, nu ville han bara försvinna. Snabbt, snabbt. Så fort hade han aldrig sprungit. Det kändes som alla långa grangrenar växte just där han skulle fram. Med händerna för ansiktet sprang han mot vad han trodde var rätt håll. Fan. Varför hade han inte bara parkerat på den grusiga planen, som vanligt folk? Nej, han skulle minsann ställa bilen så att den inte blev smutsig i onödan. Fan.
Tobias slog på radion direkt han satte sig bakom ratten. Nyheter. Var klockan redan nio? Han väntade sig nästan en efterlysning. Ett försvunnet barn. Väntade sig att få höra beskrivningen av vad han trodde var ett par små blå jeans. Och en T-tröja med stjärnbaneret. Han hade förstås inte tittat så noga, bara nuddat med blicken, men de rödvita ränderna brände ändå under ögonlocken. Och stjärnorna. De gnistade inte. Solkiga stjärnor. Slocknade.
Den sura sucken kom ända nerifrån den tomma magen. Magen kändes hopsnörd. Avspärrad. Som om inget någonsin mer skulle kunna komma ner där. Samtidigt som han inte kunde längtat mer efter dagens andra kopp kaffe.
/helena
ps Nå. Vad sägs om det? Inte så jätteoriginellt kanske, men alltid en början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar