Jag tänkte på det här med klotter. Kludd. En lång blå harang av nonsens. Man kanske skrev sitt namn, en sisådär femtio gånger i rad. Kanske skrev man ett annat mantra. Om och om igen. Kanske till och med i samma spår. Gjorde nästan hål i pappret, utan att alls tänka på vad man gjorde. För i andra handen höll man luren. Tätt intill örat.
Jag tänkte på gammalt hederligt telefonklotter. Sådant som nästan är utdött nu. Sådant som handen höll på med, tillsammans med pennan, nästan utan att hjärnan behövde vara påkopplad. Avkopplande långa runda ord. Eller fyrkantiga små boxar. Samtidigt som man snurrade, den redan snurriga sladden, varv efter varv runt den andra handens fingrar.
Jag tänker på telefonbänken vi hade hemma när jag växte upp. En sådan där med bord och sittplats inbyggd i samma lilla behändiga möbel. Med en låda för telefonkatalogen och ens egenhändigt nedplitade nummer till vänner i. Kanske hade man en separat telefonbok. Som det stod just vänner på. Med ett alfabetiskt ordnat register och allt. Det här var långt innan filofaxens tid. Och jääääääääääääääääääääääääääääääättelångt innan den smarta telefonins tid.
Jag tänkte på hur smart det var att ha en osmart och opraktiskt telefon. En sådan som man satte pekfingret i, för att liksom långsamt kunna dra fram rätt nummer ur skivan. Särskilt om det var ett nummer med många åttor i, tog det tid. För att inte tala om nior.
Allt var inte bättre förr. Verkligen inte. Men jag är ganska säker på att gårdagens telefonklotter var överlägset allt som kan åstadkommas med dagens datatelemekanik. So to speak.
<3
/helena
ps Jag tänker på hur länge man kunde sitta ner där, på möbeln som bara var till för att prata i telefon. Jag tänker på koncentrationen av ord som både kunde spruta ur och smekas fram i luren. Under flera timmar ibland. Utan avbrott. Utan att man tyckte att man behövde göra något annat samtidigt. Det var tider det. Andra tider. Telefontider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar