I min hand - En man som förändrade mitt liv

Minns inte exakt hur gammal jag var när jag läste: Han som älskade livet (Lust for Life) av Irving Stone. Minns inte själva läsprocessen. Minns inte heller exakt vad den handlade om, mer än det uppenbara - att den är baserad på Vincent van Goghs liv och konstnärskap. Och på hans nära relation till sin bror Theo, på deras flitiga brevväxling. Men jag minns tydligt att just den boken, den läsningen, förändrade mitt liv.

Jag minns att berättelsen öppnade upp mig. Fick mig att se. Se det konstfulla. Konststycket, som livet självt också är. Annars minns jag, som vanligt, mest känslan. Hur författaren förmedlade en sådan kärlek genom texten. Respekt och kärlek. Respekten för att konsten kan vara större än livet. Tror bestämt att jag blev lite kär i Vincent där och då. En tonårsförälskelse som håller i sig, kan vi lugnt konstatera.

Och så handlar det om slumpen. Och passionen. Vincents liv kunde blivit så annorlunda, om han inte börjat härma andra konstnärer. Och det är här vi - återigen - kommer in på hur viktigt det är att ha förebilder. Högt och nära intill, kan man hitta dem man vill härma eller bara beundra på lagom avstånd, innan man själv hittar sitt eget uttryck. Sin känsla för något konstnärligt. Det kan mycket väl "bara" handla om att vara publik, att njuta av andras konster och tricks.

I en av alla plansch-böcker med Van Gogh-tryck som finns här hemma, där hittar jag några av mina egna lösa blad, blygsamma alster.

Jag hajar faktiskt till när jag läser vårdikten som står på en av dem, minns faktiskt inte att den var så pass bra... På ett fjäderlätt och smått bagatellartat sätt. Ska jag kanske skriva ner den i ps:et nedan sedan? Fast den finns förstås redan publicerad här inne någonstans. Jo, men ändå, jag tror att den tål att skrivas ner igen. Att läsas om. Åtminstone EN gång till.

Och däri ligger också ett födelsedagskort jag gjorde en gång i tiden. Passar bra, för på lördag är det exakt  166 år sedan allas vår Vincent van Gogh äntrade denna jord för första gången. GRATTIS! Och Grattis till alla oss som får fortsätta att förundras och beundra hans färgglädje och kärlek till naturen, om och om och om igen.

"He is a painter, he will remain a painter; whether he, still young, translates Holland into the dark, whether he, a little bit older, paints Montmartre and its gardens as a Divisionist, or whether he paints (the south or Auvers-sur-Oise) with a furious pastose application of colour. Whether he draws or not, whether he loses himself in colour spots or deformations, he will remain a painter for ever and ever."

/Emile Bernard (vän, konstnärskollega och kritiker)

Vi uppvaktar honom naturligtvis med hans egna blommor - Vase with Daises and Anemones, från 1887.

<3
/helena

ps Tror bestämt att jag skrev den här dikten till en gravid kvinna. Skrev den på en bild som jag utvecklade ur ett foto som jag tog.

Bilden, med glaskulan halvt uppfylld av en nästan hudfärgad fjäder. Bilden inspirerade tanken på livet inuti "kulan". På relationen med någon som lever nära, nära.

Pånyttfödelse. Som också handlar om vår. Som också handlar om respekten - nästan vördnaden - inför naturens inneboende förmåga att ständigt resa sig som fågel Fenix.

Dikten kan läsas som en hyllning till livet. Till moderskapet. Föräldraskapet. Till jorden. Till naturen. Eller som en vårdikt. Eller varför inte som alltihopa, på en och samma gång?

Ett liv
Ett kliv
Ett avstamp

Ett ljud
en bang
ditt fulla engagemang

Lyssnar inåt
talar ut

En sfär
En här
Ett klot

Runt
och
runt
och
runt

Volt
saltomortal
kullerbytta

Fot
sko
skav
ett oändligt hav

Knut
rosett
dansar

Fjäder
lätta
steg

Snart
är
det
vår
balett