Rock. Sockar. Och en grön tanke.

Äsch. Jag glömde ju att rocka sockorna. För en vecka sedan. 21 mars. 21 som symbol för kromosom 21, ni vet. 21:e mars, som sagt. När vi uppmärksammar våra livsbejakande olikheter, ni vet. På Internationella Downs syndrom-dagen, ni vet. Ni vet säkert, eftersom ni säkert INTE glömde att ta olika sockar på er just den dagen. Mannen suckar lite nu, för att han både glömde och för att han bara äger svarta sockor...

Det här inlägget är något av ett uppsamlingsheat, kan vi säga. Först sockar, sedan lite rock. Däremellan en färsk tanke. Fast jag vet inte om den är så där jätteny egentligen. Den är väl mest en logisk följd av allt "tjafsande" runt våra ungdomars engagemang i miljöfrågorna.

Ska de skolka i klimatets namn, eller inte? Det är frågan. Och jag tänker så här: Att självklart ska vi inte uppmuntra till skolk, men. Men:et, ni vet. Men vi får väl ändå konstatera att allt miljöengagemang är bra, och att den bästa skolan många gånger finns och pågår utanför själva skolbyggnaderna.

Jag läser krönikor. Och reflektioner. Och insändare. Stör mig lite på "gammalt folk" som försöker läxa upp de unga. Tycker faktiskt det är lite förmätet av pensionärer, som är på väg in i livets så kallade höst, att tala om för unga människor hur de ska tänka och agera inför att deras faktiska framtid på jorden, as we know it, är hotad. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan ta sig tid - och luft - att predika för de unga hur de ska tycka, tänka - och agera! - i frågor som inte rör en som troligtvis inte kommer finnas kvar här i världen då, av naturliga skäl...

Om det finns någon verkligt övergripande viktigt uppgift, ja, nästan förpliktelse, som vi vuxna har gentemot den uppväxande generationen, så är det väl att lyssna på dem. Ta deras oro och kamp på allvar. Finnas där och stötta och hjälpa eldsjälarna att fortsätta brinna för frågor som gynnar - och angår - oss alla. Lite så, tänker jag.

Skulle kunna skriva en massa mer om detta, och det gör jag nog också, senare. Nu är det dags för rock.

Kommer ni ihåg att jag fastnade för orden, titeln, rubriken; So far so good? Tänkte att det måste vara den smartaste titel man kan ha, på en självbiografi eller så.

Sedan kom mannen. Och påpekade att det redan finns en bra låt som heter så. Jaså? Verkligen? Jaha, på det viset? Ja, självklart. Varför skulle det inte redan finnas? I en värld där allt (utom möjligtvis miljövänlig kärnkraft och en ren och naturlig respekt för alla de unga människor som ska ta över alltsammans sedan?!) redan verkar vara uppfunnet.

Alltså. So far so good. Med Slade. Tänkte vi skulle avsluta med att lyssna lite. Bra text också. Aningens reflekterande. Nästan eftertänksam. Två omoderna ord. Men ständigt lika relevanta.

<3
/helena