I min hand - Kvinnor. Och män.

Jag tror att det gäller att välja sida tidigt - mellan de som väljer att göra något och de som mest tittar på. Att välja förebilder, som i sin tur väljer att göra något för att utveckla världen till en bättre plats. Sedan kan det - själva utvecklandet - se ut på många, många olika sätt.

Läser om de som sätter sina förebilder på matchtröjorna, bra! Bra att föra dem och deras bidrag till mänskligheten vidare. Jag tror att vi behöver ha någon - många! att se upp till. Att vi alla behöver det, genom hela livet, men att det är väldigt viktigt att redan tidigt välja i vilkas spår man vill följa. Här handlar det om en positiv form av Följa John - och Följa Johanna. För jag tror det är essentiellt att sluta stirra sig blind på könet här. Vi måste hitta de som vill sprida de goda ringarna på vattnet både högt - som hos världsmästare och Nobelpristagare - och nära inpå - som hos farmor och morfar som alltid ställer upp, och hos grannen som alltid är beredd att hugga i lite extra för allas väl och ve(d).

Men visst, det vore väl konstigt, att ha den plattform jag har, och inte uttrycka en extra stark önskan om att små barn - både flickor och pojkar - tidigt måste hitta kvinnliga förebilder. Bra män vill föra den goda feministiska kampen vidare. Många män för den kampen mera högljutt än många kvinnor gör, det får vi inte glömma bort.

Alltså, några handfasta råd, för att föra kampen för de humanistiska värdena vidare i vardagen - var en bra förebild för de yngre. Ingen kräver att du, någon enskild, ska vara det på alla plan eller orka vara det alltid, men hitta din plats, din nisch, och jobba dig in i unga människors hjärtan därifrån. Sjung. Läs poesi. Öva på att bli en bättre förlorare. Bygg skateboardramper. Håll upp dörren för någon - även om den råkar vara fotocellsstyrd. Heja på någon du aldrig brukar heja på. Bara för att du kan och vill göra världen omkring dig en aning vänligare. Låt människor vara dem de vill vara. Bara för att DITT sätt är rätt för DIG, behöver inte just det sättet vara rätt för någon annan. Låt de som bara vill vara ifred vara det. Och håll de andra sällskap en stund.

En samling självklarheter staplade på varandra, tänker någon säkert nu, men det känns inte som att det är självklart att hålla upp dörren för någon längre. Och många leenden ute på stan verkar ha dött ut. Som ett utrotningshotat djur ungefär.

Imorgon går vi ut och letar reda på det - Jakten på det försvunna leendet. Det som ska få oss att känna samhörighet igen. Det som ska få oss att gemensamt agera för att höja de mellanmänskliga värdena igen. Det är när vi ser på varandra, som individer, som vi kan börja förstå att det egentligen inte finns några långa, trista staplar i diverse besparingsdiagram. Det finns inga andra. Det finns bara vi.

<3
/helena

ps Sedan är det ju inte hela världen som har lyxen att kunna jobba vidare för en jämlikare värld i vardagen. Vi får inte glömma dem som för den ojämna och svåra kampen för ren och skär överlevnad. Varje dag, överallt. Jag läser om Madagaskar. Om mässlingsutbrottet som skördat många människors liv. Många barn. De mest utsatta - de små barnen. Det handlar, som vanligt, om brist på pengar och kunskap. Och vidare - på avsaknaden av fungerande logistik och infrastruktur.

Tänk bara, att inte ha råd att ge sitt barn den andra, livsnödvändiga, dosen mässlingsvaccin. Det måste kännas fruktansvärt!

Vi kan väl enas om att sätta in en extra slant till valfri hjälporganisation, när vi sätter räkningarna nästa gång. Ibland känns allt så hopplöst, då är det bra att göra något handgripligt, som att trycka på en knapp på datorn. Många enterknappar små, blir till en hel å av dundermedicin mot sjukdomar som det känns som vi borde utrotat för länge, länge sedan.

pps "Finns det liv på Mars? är en humoristisk roman på mörk botten; en kärleksförklaring till rockmusik och till människor som inte lyckas stuva in sina liv i lämpliga förvaringsmöbler." En vuxendomsbok av Inger Edelfeldt. Norstedts Förlag, Stockholm. 2006. Omslag: Lotta Kühlhorn.