Eländes eländes elände. Så låter det ju ofta, när man lyssnar på världsläget. Som om det bara fanns terror och trasigheter. Som om det inte fanns någon morgondag. Som om det inte var värt att kämpa för framtiden.
Sedan kom Greta. Och alla världens Gretor. De unga som kämpar för sin och sina barns syrerika tillvaro. Och vi "gamlingar" får hänga med på ett hörn. Beundra ihärdigheten. Beundra kunskapen. Tålmodigheten. Kylan, i att tro på att en så kallad icke-handling kan röra sig som en varm våg över hela vår jord.
(Greta. Bara namnet gör mig varm. Hon var som en mjuk kram - min Greta. Greta K, lärarinnan vi hade i lågstadiet. Har inget enskilt minne av henne, bara känslan av att landa i något mjukt och samtidigt handfast.)
Sittstrejka fram en hållbarare värld, det går väl inte? Nej, inte bara. Men alla de rumporna - och rösterna - kan bära budskapet om att nu är det verkligen bråttom att göra något.
Som brevduvor genom de förorenade mångmiljonstäderna, flyger deras syrehaltiga appell. Deras vingar navigerar mellan skyskraporna, som glimmar likt oäkta diamanter mot miljökämparnas vardag. Varje fredag, varje frekväll. Vi måste bara få buga oss, inför känslan av att någon faktiskt gör något. Gör något görviktigt, som vi säger här in the wild wild wäst-Sverige.
Så, det här inlägget är bara ett enkelt försök att säga tack: Tack, alla världens Gröna Gretor, för fingret ni sätter på de allra viktigaste frågorna för vår framtid! Tack!
<3
/helena
ps En grön och glad Anna-kanna, från början av förra seklet, får symbolisera min miljövänliga tacksamhet. Och vill ni se helheten, zooma ut - då är det bara att klicka er bakåt ett par dagar, till min senaste High 5! vintage - Glad vårkänning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar