Guldkornet, bland alla brödord.

Hej hej.

Det är en sådan där dag, när det känns som att inget vettigt blir gjort. En dag så fullspäckad av saker jag borde göra, så allt vill liksom bara krampa ihop sig till en enda liten, ogjord hög.

Har ni också sådana dagar? Jag hatar dem. Nej, hatar är ett väl starkt ord här, men jag tycker väldigt illa om dem. Har man tur blir det bättre imorgon. Kanske kan ett annat fokus leta sig in bland alla osorterade tankar efter en god natts sömn. Något även jag, som helst skriver i lugnet om natten, kan behöva emellanåt.

Anyway.

Jag har fått skrivit en del ändå. Och kamerans batteri är laddat inför kommande uppdrag.

Apropå skrivande. Ofta skriver jag bäst utan att skriva. Alltså inuti huvudet, utan fysiskt skrivdon. Skriver ner en massa saker direkt innanför pannbenet, utan att egentligen fästa det på pränt. Ofta sammanfaller det med något annat - mera hjärndött, så att säga - vardagsbetonat göromål, som att diska, dammsuga eller tvätta eller så.

Men ibland sätter jag mig ner för att bara skriva. Det gjorde jag idag, det gick halvbra, med tanke på alla andra saker som behövde göras. Lyckades ändå skriva en del. Bland annat en del två av vår skrivövning - Dark Butterfly. Den kommer nog snart in hit till er.

Och så guldkornet då. Den enda mening som kändes riktigt meningsfull idag. Poetisk, tyckte jag först. Sedan föll den mera platt. Ett pekoral? Ja, kanske. Men den gjorde ändå den splittrade dagen begriplig och värd skrivmödan. Den finns invävd i en större berättelse, men jag tänkte servera er den som den är:

Överallt, små bedrövade skärvor av något som nyss varit helt.

Nå, vad tycker ni? Kan det vara något?

Själv blir jag ofta förvånad över en sådan mening. Undrar var den kommer ifrån. Hur den har hittat just mig och min text. Hur det kan komma sig att den plötsligt bara sitter där, som en flyttfågel som mellanlandat för att hämta andan. Sitter fastklamrad vid en ostadig gren i ett fortfarande ganska kalt träd. Sätter sig fast bland helt andra ord, bland något mycket mera krasst beskrivande. Som om poesin trängde sig på. Utan att först knacka. Som om poesin alltid vill in.

Och jag öppnar förstås gladeligen dörren för den. Förvånad, ja, men mest glad.

Poesin kommer alltid ha en plats i mitt liv. En stor plats.

<3
/helena