Aha. Ni undrar alltså hur det går med alla böcker som vi skulle läsa? Trodde aldrig ni skulle fråga. Det går bra, men långsamt. Inte på grund av att vi inte vill läsa, det vill vi mest hela tiden, mer på grund av att vi har så mycket annat att göra, så mycket annat vi vill göra, också. En del av oss bloggar visst till exempel... ;)
För att förtydliga något - mannen och jag läser alltså tre böcker samtidigt nu. Vi turas om att läsa högt för varandra. Det började med att vi började i fem olika titlar, men det funkade inte riktigt, för en var för dålig och en var för, tja, bra. Det låter kanske konstigt, men är inte desto mindre sant.
Vi läser tre bra böcker nu. Riktigt bra. Orwells 1984, som ni vet. Och en som handlar om hur utsatt det är att vara beroende av kärnkraft. Hur farligt det är med radioaktivt material. Fast det är en slags deckare, en hårdkokt liksom gammaldags, men ändå.
Och så läser vi Sara. Sara Lidman. Sara, var har du varit i hela mitt liv?!? Jag bara undrar. I vår bokhylla har hon bott, nästan utan att jag visste det. Där har alla mustiga formuleringar legat och lurat, som i träda. För att nu träda fram för mig, oss, i all sin prakt. Eller prakt är inte rätt ord, för visst glänser och glöder orden, men inte för att skryta, mera för att få oss att förstå. Hör bara:
"... Vissa saker passar inte i ens minne. ..."och
"... Jag sätter mig i fåtöljen vid fönstret och tänker ömsom på hur det skulle kunna vara och på hur det är. ..."
Gladness. En av karaktärerna i Jag och min son heter så. Tänk att heta Gladness. Jag drömde om Gladness. Jag drömde att jag hade ett foto av henne på min byrå, fast jag inte vet hur hon ser ut. Men jag vet en hel del om henne ändå:
"... Jag frågade Gladness en gång i början hur hon kunde vara så god mot Igor som inte var hennes eget barn. Hon blev inte smickrad. 'Så underligt ni talar ni vita, som om man kunde äga ett barn.' ..."
Vet inte hur något slutar än, vi är inte ens halvvägs, men jag vet hur det börjar. En inledning av författaren själv, som förklarar ett och annat. Och som gör det omöjligt att inte vilja läsa vidare.
"Förord
De muntliga berättarna återger sällan en historia i samma ordalag från gång till annan. Som barn var vi noga med att en känd historia måste låta som vanligt och slog ned på minsta avvikelse i framställningen. 'Du glömde tala om hur karln var klädd!' Och berättaren kunde försvara sig: 'Visserligen - men jag sa så pass om seltyget på hästen den här gången så du kan väl räkna ut hur karln själv var rustad...' ..."
"... Jag och min son skrevs i tempot av ett vredesutbrott på våren 1961. Jag var säker på att jag var färdig med manuskriptet på sommaren varför jag lämnade in det till Förlaget. Inte förrän på hösten började romanen leva för mig i normal takt. Episoder, stämningar, bifigurer, hela det kryll av små detaljer som vill vara med i ett berättelsebygge presenterade sig för mig. Dessa nya 'fakta' gjorde hela sjok av romanen till skisser som måste kasseras - och då var boken ute i handeln! Berättelsen fodrade att jag höll på med den även om ingen skulle läsa den i dess nya form.
När Förlaget planerade en nyutgåva av Jag och min son bad jag att denna omarbetade version skulle tryckas. Jag hoppas att läsekretsen inte skall beklaga att det står lite mer om 'seltyget på hästen' och att inte allt är sett genom 'karlns' linser den här gången.
Romanens huvudtema är dock oförändrat: PENGAR. ..."
"... Vi stjäl i tysthet - och talar högt om de bestulnas människovärde. ..."
Kenya den 3 april 1963
Sara Lidman ..."
/citaten är hämtade ur Sara Lidmans omarbetade version av sin roman Jag och min son
Albert Bonniers Förlag
Stockholm, 1963
<3
/helena
ps "... På samma sätt som barnen i den snöigaste delen av Norden kan döpas till eldiga eller blomstrande namn som Prospertina, Jasmine, Carmencita, Desirée får de afrikanska barnen ofta namn som ter sig exotiska i reservatens karghet. Happy, Beauty, Lovely, Welcome. Och Gladness. Hennes efternamn är en afrikanisering av mankind. Gladness Makinda - mänsklighetens glädje. ..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar