Letar efter en lämplig bild, det finns ingen. Ibland finns det varken ord eller bild. Jag tänker på den glada påskharen som jag lät skutta in till er igår. Tänker på mitt lättsamma hej. Undrar om jag hade använt den bilden och det hej:et, om jag hade vetat. Vetat, att så många människor mist livet i ännu ett av terrorns vansinniga illdåd. Och svaret är ja. Ja. Jag hade använt samma ord och bild, även om jag vetat vad som hänt.
När dådet i Stockholm hände, då bestämde jag mig för att alltid kolla nyhetsflödet innan jag publicerar något här, för då visst jag inte. Och igår visste jag inte, för jag hade glömt att kolla. Tillhör ju den krympande skara människor som vill söka upp mina nyheter själv, inte bli upphittad, plingad och pingad och ständigt alarmerad och informerad om allt. För hur bra vårt moderna informationssamhälle än är, hur viktigt det än är att ta del av det som händer runtomkring oss, överallt, hela tiden, så är det också bra att stänga av och få vara i sin egen bubbla ibland. Bara vara. Det är då allt kan komma till en. Till mig åtminstone. Idéer, tankar. Flödet. Kreativitet.
Och så hör jag mannens ord, de han alltid säger; man kan inte ta hänsyn till världsläget hela tiden, då skulle man inte få något vettigt gjort.
Nej, det skulle man inte. För då skulle man sitta ner och gråta mest hela tiden. För alltid är det någon som har råkat ut för det meningslösa våldet. (Var det något freudianskt som gjorde att jag skrev meningslösa väldet först?).
Men ibland tar det sig in under huden, det kommer närmre. Vissa gånger känns allt så nära, oavsett var i världen det händer. Ibland är man naknare. Ibland känns allt så besinningslöst. Ibland tar sig bilderna på de anhöriga in innanför huden. Hur de står där och läser. Läser långa listor. Utanför sjukhusen. Hoppet. Hoppet. Som fortfarande finns kvar. Att just din älskade närstående ändå ska ha överlevt. Ibland känns det bara så. Så mycket. Hudlöst och nära. Som om det vore du. Du.
Mina tankar är hos alla dem som mist en älskad (eller, gud förbjude, flera älskade) till det meningslösa våldet. Låt deras liv vara betydelsefulla. Förbli betydelsefulla. Låt oss bära alla dessa offer med oss. Alltid. Inte som en tung ryggsäck, utan som en påminnelse om att alla människoliv är viktiga. Att det blir tomt när någon enda saknas. Låt oss minnas. Minnas våldets offer som det de var - är - okränkbara liv. Individer. Medmänniskor.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar