fredag 26 april 2019

Julia Nyberg!


"... Natten så fager, ljus som en dager göt över skog och bölja sin glans.
Älvornas vingar, glänsande ringar slöto kring ängens tuva i dans.
Suckande hjärtan, suckande lund. Smekande ord och saligt förbund! ..."

Sitter just och njuter av den lätta brisen i de rosa blommornas skugga. Snart ska alla de små rosa flingorna falla till marken igen, som en vårens egen snö. Som om en romantisk fe hade svingat sitt spö över den första vårens kronor och markens av vinterns kölds så frostslitna matta.

Hör bara, hur påverkad jag är av att läsa Julia Nybergs ord. Mina ord går långt över gränsen för pekoral, medan Julias (egentligen Julianas) ord fortfarande håller sig på rätt sida pekoralgränsen. Tycker åtminstone jag. Känner ni igen hennes ord? Inte det? Om jag börjar nynna igen - och skriver ner början på första versen - då är jag ganska så säker på att ni är med mig:

"Vårvindar friska, leka och viska lunderna kring likt älskande par. ..."

Javisst. Vårvindar friska! En av vårens klarast ljudande sånger. Den är skriven av just Julia Nyberg. Nu vet ni det. Och ni behöver inte känna er dumma om ni inte visste det innan, för det gjorde inte jag heller, förrän alldeles nyligen. Trad. arr. En av alla dessa visor där det ofta bara står så. Traditionellt arrangemang. Som om historien har glömt bort ursprungsmannen - kvinnan! - för länge sedan. Som om alla körens stämmor överröstat upphovet för länge sedan. Gjort sången till vår allas. Vilket väl i och för sig känns både bra och demokratiskt.

Men ibland behöver man inte skrapa länge på ytan för att hitta den som skrev. Ibland hittar man upphovet lättare än man tror. Man behöver inte alltid bara nöja sig med trad. arr., även om det också är sant.

Ordens är i alla fall Julias. Orden i sången/dikten som från början heter Den stackars Anna eller Molltoner från Norrland.

Så, nästa gång du nynnar på Vårvindar friska, kan du skänka en tanke till kvinnan som skrev orden någon gång mellan sina levnadsår 1785 och 1854. Poeten, skribenten, som också kallade sig Euphrosyne, gav ut två diktsamlingar och belönades av Svenska Akademien.

"... Hjärtan vill brista, ack när den sista gången jag hörde kärlekens röst.
Ögonens låga, avskedets plåga, mun emot mun och klappande bröst.
Fjälldalen stod i grönskande skrud, trasten slog drill på drill för sin brud. ..."

<3
/helena

ps Men allt det där visste du kanske redan? Åtminstone om du bor i Skultuna och har gått fram och tillbaka på Julia Nybergs väg många gånger.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar