Vårklockor

Det blir inget långt vårtal här för min del, men ett kort kan vi väl alltid klämma in.

Något om att våren är en tid för pånyttfödelse, det måste ju alltid vara med. Även om jag - som vanligt - tycker att den bästa beskrivningen av livets faser är mera rund och snirklig och cirkulär än rak och rätlinjigt linjär. Allt går runt. Runt och runt och vänder sedan tillbaka mot något annat.

Ibland vill jag bara ge upp. Låta de otäcka strömningarna ha sin gång. Tänka att allt vänder igen. Allt vänder tillbaka till mer mänskliga värden igen. Någon gång i framtiden. Kanske efter att jag blivit gråhårig (kan man bli något man redan är?;) och satt mig till ro i gungstolen.

Men. Sedan kommer alltid men:et ikapp mig. Men vi måste agera nu. Här. NU. För vi kan inte lita på vinden, den växlar godtyckligt ibland. Vinden ser bara det den vill se. Väljer att bara se orosmolnen vid horisonten. Så, vi måste visa den andra värden. Andra vägar. Solregn och regnbågen finns ju också där.

Vi måste blåsa liv i orden demokrati och solidaritet.

De unga ger mig alltid hopp. Så många unga människor kämpar för att världen ska finnas kvar. För att den ska bli en bättre plats att leva i. Kämpar för den gröna planetens själva grönhet. Skönhet. I djupare mening.

Vi måste låta det nya ringa in, även på våren. Vårklockorna måste ljuda. Det nya, som i att vi på nytt måste återuppväcka minnen som berättar för oss att så många är på väg att stänga in sig i en gammal förlegad nationalism - igen. Det luktar unket. Det behöver återigen vädras om värderingarna. Vädras, omvärderas.

Kvinnor ska INTE tillbaka till spisen och föda barn med ett speciellt utseende, som gubbar både här och där har fått för sig - igen!

Vi ska INTE stänga in oss bakom murar eller för trånga landsgränser - igen.

Vi ska möta våren tillsammans. Vi ska vända vinden.

Så. Ta sats. Spänn käkmusklerna. Forma munnen rund - ungefär som när man ska pussa någon man älskar - och börja blåsa nu!

<3
/helena