Mulen himmel. Det kommer några stänk. Äntligen. Som vi väntat. Nästan regndansat ju. Nu är det här. Himlen låter sitt väder. Inte hälla, men what the hell, tillräckligt med väta för att få allt att fortsätta knoppas, får vi hoppas.
Alltså. Inomhusväder, som jag älskar. Jag tycker i och för sig om att vara ute i inomhusväder också. Mannen sitter här bredvid, vid sin skärm, och för någon typ av färgglad statistik över tillvarons något mera gråa beståndsdelar. Jag älskar hans sinnrika sinne för humor, men kanske hans stapelformade sinne för statistik ännu mer. För att det samtidigt är så vettigt och omöjligt - att veta hur något kommer att bli bara baserat på hur det varit. En slags romantisk antiromantisk handling. Eller tvärtom? Anyway. Han är bara bäst. Men det visste ni ju redan.
Då så, har jag satt stämningen. Ni vet att det är rätt väder. Rätt omgivning. Rätt sällskap. Rätt på de flesta sätt. Rätt förutsättningar för att grotta in sig i ännu en skrivövning? Ja. Vår gemensamma - din och min. Vår. En del till. Ytterligare en beståndsdel, för er att bygga runt eller kring eller efter eller framför eller hur och var ni vill.
Programförklaring och första delen hittar ni här. Fortsättningen följer sedan här. Nu - en tredje del. En annan del, helt enkelt. Fristående fortsättning eller inte, det bestämmer bara ni. Inbyggt inom skrivövningens charm, ligger ansvaret för utvecklingen (och invecklingen) hos var och en av oss. Skriv som Du vill. När och hur Du vill. Om du vill. Och det hoppas jag.
DARK BUTTERFLY (och vi konstaterar för tredje gången att det här bara är ett arbetsnamn)
Hela dagarna låtsades han bry sig om produkterna. Och alla dessa peppiga slogans, som skulle lura i någon att de inte kunde leva utan just den här burken sylt. Eller pannkakor. Lagom bruna. Nygräddade. Färdiggräddade. Som om farmor gjort dem. Fan heller. Fan. Håret droppade fortfarande, fast det kändes som han druckit kaffet i ultrarapid. Signalen skar genom rummet. Genom skinnsoffan och den kromade bardisken. Genom alla nyputsade rutor och den malplacerade ekstolen med den broderade rosensitsen.
Aha. Så saknade de honom äntligen. Marianne behövde väl få något påskrivet. När han inte hade svarat när hon knackade på hans låsta dörr för tredje gången, insåg hon kanske att han inte hade varit där på hela förmiddagen. Handduken ville inte sitta kvar över de smala höfterna, han fick hålla fast den med våld. Den andra handen greppade telefonluren. Han lyssnade bara. Tänkte att det var ju inte han som ville någon något, han ville vara ifred. Ta på sig rena kläder och börja om. Börja om från början. Ta nya tag, fast det fortfarande var samma eländiga dag.
Rösten i andra änden sa hans namn i frågande ton. En djup röst, definitivt inte Mariannes. Han svarade ja. Med ett långt utdraget aaaaa. Som om det inte fanns några snabba, korta a:n kvar. Jaaa. Kom till saken, tänkte han och tappade handduken på golvet. En tjock, glansig inredningstidning låg närmast till hands. Ett ovanligt fikonlöv. Så befann han sig inte heller i paradiset. Inte ens i paradiset på jorden, även om det säkert fanns de som skulle döda för utsikten genom vardagsrumsfönstret. Panoramavy. Påläggskalv. Pannkaka. Och sylt. Och nu började den djupa rösten prata fortare. Koncentration. Jaaa. Ännu ett utdraget a, på frågan om han tappat sin mobil? Jaaa, den är stulen. Blev stulen. Men det är ju länge sedan nu. Jaha. Den har alltså hittats. Påträffats. Upphittats. Skadad? Obrukbar? Inte? Inte en skråma? Åhå. På så sätt. Jaaa.
Luften, som han inte hade, gick ur honom. Bubblor av saliv. Blodet som kokade. Orättvisan. Den höga och klara luften genom sovrumsfönstret gick honom rakt förbi. Lakanen var skrynkliga, för att det skulle vara så. Pläden proffsigt pösig på sin fåtöljkant. Han la sig raklång. Lät blicken fara oseende över de vita väggarna. Över de tomma fälten, där den smakfulla konsten skulle ha suttit. Den som fortfarande satt kvar på något av de överfulla gallerierna i stan. Han reste sig. För snabbt. Rummet rusade. Öronen bullrade. Huvudet mellan benen. En kort stund bara. Sedan upp igen. Borsta tänderna för andra gången.
Han smekte det glatta tyget. Lät blicken följa mönstret. Som alla gånger då han gick förbi hennes morgonrock. Sammetslena. Så hade han kallat henne. För att hon bara var sådan. Len. Och samvetsgrann och rak. Rakt igenom hygglig, som den äldre generationen brukade säga. Inte ett ont ben i kroppen. Genomgod. Nej. Inte dumsnäll. Inte taktlöst nonchalant, bara naken och nöjd - som ett svar på att hon tidigt förstod att livet var för viktigt att kastas bort på struntsaker. Hon gick stadigt. Hon kunde konsten att balansera mellan ytterligheterna. Det var sådan hon var. Var. Var? Han lät bli att sucka. Släppte motvilligt det blankslitna tygstycket för att kunna sätta på sig sin uniform. Ljusblå skjorta. Mörkblå slips. Kavaj. Ett sniff under varje armhåla, som sa honom att den borde tvättas. Idag hann han inte åka förbi kemtvätten. Idag hann han ingenting. Idag skulle han få fortsätta att lukta illa under de välklädda armarna. Som en påminnelse om att det inte var någon bra dag.
/helena
ps Fortsättning följer. Eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar