Jag visste att det var den här bilden jag ville ta. En talande bild. Kontrastrik. Och vad kunde vara en bättre bakgrund än ett par andra skor. Stora skor.
Tänk så stora de där första små stegen i en människas liv är. Så viktiga.
Det är mina första skor. Men det kunde lika gärna varit dina. Det är allas våra första skor.
Du kan ingenting ta med dig dit du går.
Bilden får mig att tänka på de orden. På kretsloppet. Hur vi kommer hit utan någonting och går utan någonting.
Men. Om vi har tur, har vi ändå lyckats lämna något litet spår efter oss. En smula hopp, kanske. Ett frö till något. En tanke. En känsla. Något som skapat sammanhang eller meningsfullhet, om så bara för en enda. Något litet. Något som sätter just dig och mig på kartan. Fast, det är också skönt att tänka på sig själv som en anonym kugge. En kugge som fått ett hjul i det väldiga världsmaskineriet att snurra åt rätt håll.
Jag tänker på allt som barn har utsatts för genom historien. På hur det största brottet mot barnen är just det - att de inte fick vara barn. Leka och skratta och bara vara barn. Lära sig något genom leken. Lära sig att tycka om sig själva. Bit för bit. Som en gunga som gungar fram och tillbaka, måste de små få göra sina små misstag om och om igen. För att bli hela. För att bli hela måste de få bygga och riva sandslottet många gånger.
Barn som säljs. Barn som köps. Barn som mutas. Barn som tvingas kriga och tigga och överleva naturens nycker. Barn som inte får vara barn. De som levde då för länge, länge sedan. Och nyss. Och nu. Och nu. Nu.
Det är till alla dem som jag har skapat min bild.
<3
/helena
ps Och. Det var Saras ord som gav mig inspirationen: Som om man kunde äga ett barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar