Eviga flickor

Om den här bilden skulle man kunna säga mycket, fast det egentligen inte behövs. Den talar ljudligt till oss ändå. Den argumenterar väl för sin sak, sin orsak. Sitt värde, det oskattbara lilla livet. Och det stora: Barnen.

Men jag tänker, såklart, ändå, säga något. Något litet. Något som kanske kan tillföra något. Kanske inte. Om ni vill behålla era alldeles egna tankar runt flickorna, då bör ni sluta läsa nu. Nu. Och istället bara betrakta dem, så som de betraktar sin omgivning. Nyfiket avvaktande.

Det första jag tänker på är tumavtrycket. Längst ner på boksidan, där man bläddrar, finns en grisig tumme. Den får mig att tro att någon före mig har stannat till lite extra länge här, på den här sidan. (Även om jag inte kan svära mig helt fri från att det är jag själv som har satt den där, men jag tror inte det...).

Det andra jag tänker på är tiden. Och tidlösheten. Markörerna för att det här är en bild av sin tid. Och alla de andra indikationerna, som pekar på att bilden skulle kunna vara tagen när som helst. Igår. Idag. Eller imorgon.

Det tredje jag tänker på är stöveltrampet som hörs ljudligt igen, som ett eko från 1941, när fotografiet togs.

Jag skäms, fast jag personligen inte har något att skämmas över. Det är just inför de här flickorna, och alla andra barn som tvingades leva mer eller mindre nära de vidriga, monstruösa brottshandlingar som begicks runt om i världen - av så kallade vuxna - som jag skäms. Inför de som tvingades leva i skuggan av kriget.

Och då hade ändå de här två flickorna tur, som levde i Sverige. De kunde lika gärna levt i Polen eller i Ungern eller i Tyskland eller i Frankrike eller i Jugoslavien eller i Ryssland eller i Finland eller i Storbritannien eller i Japan eller i USA eller i ett nordafrikanskt land eller i Spanien eller i Italien eller i Norge eller i Danmark eller i vilket annat land som helst som var mer direkt eller indirekt inblandat i det ofattbara som hände.

I allt som hände.

Och.

Förintelsen.

För det har faktiskt hänt, tro det eller ej, ni unga - och äldre och gamla - som vägrar att inse att den som inte tar kategoriskt avstånd, gör ett kraftigt avstamp, för att aldrig gå i samma fälla igen - att döma hela horder av människor, var och en en alldeles unik individ med ett okränkbart egenvärde, till döden - på grund av falsk, självutnämnd överlägsenhet, på grund av intolerans och enögdhet, på grund av några politikers fagra, inbilska löften om en skön ny värld (som i själva verket är en gammal, unken värld kamouflerad) - begår alla dödssynders moder: Att inte lära av historien. Att upprepa något som är alldeles för uträknat brutalt, för att alls kunna nämnas i samma mening som den jämförelsevis ringa förseelsen misstag.

Och tro nu inte, att allt inte verkade oskyldigt och bra och fint och doldes av män i välkammat hår och med välknutna slipsar på den tiden också. I värsta fall dolde de sig bakom upplyfta bröst, rött läppstift och långt, lockande hår. Det tog lång tid innan de visade sina rätta ansikten utåt.

Förhoppningsvis är dagens intoleranta makthavare inte lika bra på att dölja sina dolda agendor. Och förhoppningsvis är vi, som lever här och nu, lite, lite visare av de dyrköpta erfarenheter som andra har tvingats göra före oss - åt oss.

Och de väpnade konflikterna, runt om i vår så kallade moderna värld, bara fortsätter och fortsätter och...

Men. Men. Vi fick nyligen något att verkligen glädjas åt: Ett fredspris som delas ut i nedrustningens namn! Ett pris i de många, viktiga ideella insatsernas namn! I tillsammans-är-vi-starkas namn!

Snart kanske vi en gång för alla kan kyssa den knasiga, gamla tanken om terrorbalans som ett hållbart "fredsmedel" för evigt adjö? Det vore väl något att skriva hem om? Vi ska bara bli av med några galna mäns galet ivriga knapptryckarfingrar först. Någon mer än jag som får en konstig känsla av déjà vu?

Med det sagt, vill jag återgå till det absolut tidlösa. Till nyfikenheten. Till lekfullheten. Till de bara fötterna.

Till de här flickornas - och alla barns - rätt att få vara barn. Även i skuggan av en ibland ofattbart galen vuxenvärld. Låt oss alla hjälpas åt att försöka göra världen en aning mera jämlik, rättvis och harmonisk. Om inte annat; så för barnens skull.

Tänk ändå, att just de här flickorna - kanske gamla tanter idag - förblir eviga på grund av ett enda knäpp med fingret.

<3
/helena

ps Kommer ni ihåg att jag stod lite undrande inför varför jag plockade fram de gamla fotoböckerna för ett tag sedan? Direkt jag slog upp den här sidan i Årets Bilder (ur STF:s bildskörd 1941), visste jag varför jag började bläddra bland allt det svartvita. På grund av flickorna. På grund av bilden som kallas för "Bybarn", och är tagen av Eric Trulson.