Kommer ni ihåg Leka? Och Snällisen?

Ett nytt kapitel. Så kallar jag berättelsen som jag skrev/skriver för de lite yngre läsarna. Har publicerat tre och en halv del härinne, ungefär. Tänker mig att den kan fungera med enbart de delarna, om man så vill.

Sedan fick jag för mig att det skulle vara bra att få in en "höstig" del också. Och kanske en vårig. När de delarna är klara (plus eventuellt fler delar som uppstår under skrivandets gång) kan det förstås hända att jag vill finslipa lite mer på slutet, eller så får slutet vara som det är, har inte bestämt vilket ännu.

Vilken ålder är det då skrivet för? Nja, sådant tycker jag alltid är svårt och en aning godtyckligt att sätta en bestämd siffra på. Leka är i tioårsåldern. Sedan kanske det inte är säkert att hon är en typisk tioåring. Själv tycker jag att det är givande och spännande att följa med i Lekas liv. Och jag är ju bara fyrtiosju... ;). Jag hoppas att det är en berättelse som kan tilltala över åldersbarriärer och annat oviktigt. Att man kan läsa tillsammans, barn och vuxna. Förklara saker för varandra. Kanske slå upp något ord och något begrepp här och var. Fundera tillsammans. Förstå en del, men inte allt. Lite så som livet i allmänhet fungerar.

Nu vill jag bidra med ett splitternytt litet kapitel i historien om Leka och Snällisen. Ett specialskrivet stycke in hit. Som jag hoppas ska fungera bra att läsa högt, som familjeläsning. Jag har skrivit det på ett fristående sätt, men om ni vill sätta in det i sitt hela sammanhang, så hittar ni länkar till del 1 och del 2 och del 3 här.

Det här är del 3:2 eller så, för del 4 finns ju redan, det som eventuellt är slutet. Eller åtminstone ett delslut.

Pölarna var våta. Det var just själva poängen med pölar. Helst skulle de vara precis lagom djupa också, så att stänket efter hoppet blötte ner, men inte mer än upp till knäna. Pölarna som Leka hade hoppat i var djupa, för djupa. Byxorna klibbade fast ända uppe på låren. Hon var för stor för att ta på sig allvädersbyxorna, men för liten för att tycka vattenpussar var något tråkigt och ett så kallat nödvändigt ont. Hon ville alltid ha jeansen med hål i. Mamma klagade och klagade och lagade och lagade och lagade.

-Men det ska vara så! försökte Leka förklara. Det ska vara hål på dem. Så att det syns att de har varit med om någonting. Inte bara legat overksamma i en byrålåda. Eller hängt trötta i garderoben. De ville hoppa och plaska och klättra och leva och hålla på. De ville det! Mamma suckade igen. Hon mumlade orden får väl hållas ett tag till då och när termometern visar minus får du ta långkalsongerna under. Leka gillade inte strumpbyxor, men långkalsongerna var mjuka och sköna. Det blev säckar runt knäna på dem. Sköna, bekväma säckar där benen kunde sträcka ut sig. För hon var längre nu. Och klokare.

Hon tryckte ner handtaget till ytterdörren, slängde ett snabbt öga på utropstecknet efter det välbekanta efternamnet och ropade Snällisens vuxennamn ett par gånger inåt huset, innan hon började gå upp för trapporna. -Pelle! Pelle! Inget svar, han var säkert i rummet runt hörnet och snickrade eller mekade med något. Leka slank in en snabbis på toan, mest för att försöka torka byxorna med den gamla hårtorken som hon visste fanns härinne, på den mindre toaletten en trappa upp. -Gamla grejer har han visst fullt av, Pelle, hade pappa sagt en gång. Lite förmanande. -Akta dig för dem, Leka. Gamla grejer är inte att leka med! Hade han sagt och skrattat. Leka tyckte inte om alla rebusar och ordvitsar som folk använde med hennes namn i. Alla möjliga böjde och bände med namnet som hon bar med stolthet. Leka bör man, annars dör man. Hade mormor sagt. Det var det enda uttryck på lek som hon tog på allvar.

Men hon visste att pappa hade rätt när det gällde det elektriska. Gammal elektronik fick man passa sig för. Sladdar kunde torka och nästan smula sönder, hade han sagt. Och det hade Leka lagt på minnet. Hon lirkade ändå försiktigt in kontakten i uttaget. Ett öronbedövande brummande hördes. Sedan kom varmluften och räddade låren och hela kroppen från förkylning. Så kändes det i alla fall. Den varma, snabba luften kittlade extra mot den bara huden innanför hålen i jeansen. Knähålen. 

Kistan var brun. Det tunga locket gav ifrån sig ett komiskt ljud. Nästan som en prutt. En utdragen, lång fis. Leka fnissade. Hon som hade trott att det skulle gnissla och bråka och gasta som ljudet i en farlig film. Och så kunde det inte åstadkomma något mer skrämmande än ett PJUTT. Ett litet pjutt. Hon strök det blanka tyget som låg överst som om det varit en hundvalp. Medhårs. Varsamt. Ett blekt gult tyg med små, blå blommor på. Hon lyfte upp det. Lätt som en plätt. Och lent. Lenare än lent. Mjukare än mjukt. Och luktade mamma. Alltså inte som hennes egen mamma, utan som en mamma alltid borde lukta. Tryggt och varmt och fyllt av något glatt. Nu luktade ju hennes egen mamma inte illa, men hon luktade ofta inte så mycket alls. Hade väl något att göra med att hon jobbade på labb. Där försvann alla dofter in i varandra. Mamma doftade korridor. Det kunde också kännas tryggt ibland. Och bra. Fast ofta kändes det stressigt. Sedan trött. En bråttom-bråttom-lukt. En utmattad lukt. Det här tyget luktade långsamhet. Trevlighet. Evighet. Het, som längtan efter att lära sig mer om allt hon inte förstod. Om vuxenhet. Om saker som brände, gjorde ont och vållade brännskador i hjärtat.

Under tyget låg en bil. En blå träbit med påmålade gula hjul. Det matchade tyget. Ett par blanka, små figurer stod i givakt på botten. Och så låg där ett papper. Ett papper med fläckar på. Som om det kommit vatten på det. Leka vände på den fyrkantiga papperslappen. En liten vitklädd person framträdde diffust bland alla de grå nyanserna. Sedan fanns det inget mer, det nästan ekade i den stora kistan när hon krafsade runt på botten för att kolla att hon inte missat något. Någon pusselbit som kunde förklara lite mera. Leka fick nöja sig med tyget och bilen och de blanka små figurerna och konturerna av en vit klänning? En flicka? Vem var hon? Hon tittade sig runt i det kalla vindsrummet. En färgglad jordglob stod intill ett hästhuvud. Ett platt hästhuvud. Ett plakat med en häst på. Hästen hade en rosett vid ena örat. Annars stod det mest stora möbler överallt. Och travar med böcker. Och en docksäng. Ingen hade lekt med den på ett tag, för den var full av tidningar, eller bilder och ord urklippta ur tidningar. Leka plockade upp en artikel som handlade om biodling. Om bikupor och om drottningen, bland annat. Hon tyckte det verkade spännande att ha husdjur som krävde att man bar skyddskläder för att kunna umgås med dem. Inget kelande där inte. Inget stryka medhårs. Bara hålla koll. Och tömma och se till att allt inte frös på vintern. Hon skulle fråga Snällisen om hon fick behålla urklippet. 

-Leka! Är det du som prasslar runt där uppe? Snällisen. Han hade tinat upp bullar och några små kakor med sylt på. -Här. Sa han och sträckte henne det överfulla glaset med äppeljuice. -Hoppsan, så jag sölar. Sa han sen. -Vaddå sölar, undrade Leka. -Betyder inte det att man drar benen efter sig och kommer försent och så? -Haha, jo, det också. Det är ett mångtydigt ord, förstår du, sa Snällisen. -Ett-bra-att-ha-ord. Inte negativt laddat alls. Sa han, fast han visste att Leka inte riktigt skulle fatta det där sista. Hon hade frågat om kistan. Och om urklippet. "Biodlarens bästa vän", fick hon gärna behålla, men när hon nämnde kistan blev han tyst. Såg konstig ut. Arg? Ledsen? Förvånad? Kissnödig? Leka kunde inte tolka hans ansiktsuttryck. Sedan sa han: -Du var väl försiktig när du höll på med de där grejerna? Jätteförsiktig, menar jag. Hon nickade ivrigt. Jättejättejätteförsiktig. Hon visste först inte om hon skulle våga nämna bilden med det vita, lilla spöket på. Men när Snällisen började skoja och le igen, och berätta om när han fiskat upp en gädda lika stor som Storsjöodjuret, vågade hon.

Han sa att han inte visste vad hon menade, så Leka plockade upp den fläckiga, grå fyrkanten ur fickan och såg Snällisens glada ansikte förvandlas igen. Hon hade varit försiktig, haft den i bröstfickan bara. På höger sida, alldeles intill hjärtat. Inte vikt den, inte förstört något det allra minsta. Han tog bilden i sin hand. Fotot föreställde hans mamma. Och om man höll det i en speciell vinkel kunde man uppfatta en längre gestalt också. En längre kropp. En smal kropp. Utan kurvor. En man. En man i sina bästa år kanske? Jo. Det var Snällisens morfar. 

-De gick från gård till gård för att finna någonstans att övernatta och få lite varm mat. Sa Snällisen och vände sig om. Sedan behövde han plötsligt snyta sig. Fyllde på hennes fortfarande fulla glas en gång till och sörplade när han drack upp det sista ur kaffekoppen. Hon hade en filt som hon bar med sig överallt, den lilla mamman. En gul, liten filt med blommor på.

-Blåa blommor, sa Leka och tog en klunk av den ljumma juicen. Byxorna var helt torra nu. Och hon längtade efter att få höra allt om bilen och de små tennsoldaterna också. -En annan gång, sa Snällisen. En annan gång. 

:)
/helena

ps Om nu någon får panik över att inte få ett avslut här, så kan ni ju läsa det som jag tror är slutet. Del fyra finns att läsa längst ner i inlägget som heter Kär bild har tre namn... Även om det kan hända att det dyker upp några fler "mellandelar", eller ett annat slut, så småningom.