The Swedish Theory of Love. Smaka på den titeln. Kan det inte vara så, tänker jag, att själva ordet "teori" inte passar ihop med kärleken? Möjligtvis kan det passas ihop med själva ordet "kärlek", men absolut inte paras samman med ordets verkliga innebörd.
Visste, ärligt talat, inte om jag skulle skratta eller gråta när jag såg den här filmen. En film, som jag innerligt önskar att det gick att kategorisera in i något annat fack än i just dokumentär-facket. För det mesta känns overkligt. Konstigt och världsfrånvänt. Är det så här vi är? Vi, så kallade svenskar? Har vi, moderna människor, blivit så självständiga att vi hellre skaffar barn med oss själva, än ger all vår ackumulerade längtan till alla de som redan finns här på jorden? Till alla de här i världen, som redan behöver oss. Tanken svindlar.
Ensamheten, som radas upp ruta för ruta, kan få vem som helst att misströsta. Allt vi äger, men ändå verkar vi sakna det allra viktigaste. Kontrasten till läkaren som tillverkar sjukvårdsutrustning av cykelekrar, ekar i mitt minne, nu, fortfarande flera månader efter att jag såg Gandinis film.
Och jag kan inte låta bli att skratta åt minnet av vad som skulle vara det viktigaste att lära sig om oss, oss svenskar, om man kommer hit som ny medborgare. Tragikomiskt, är vad det är. Är vad filmen är. Se den, om du vågar se dig själv i spegeln. Och i ögonen.
Oblivion. Vi byter kategori drastiskt här. Eller inte. Sci-fi. Under lång tid hade jag svårt att se fantasy-filmer. Ville inte. Förstod inte riktigt poängen med att låtsas och hitta på. Sedan blev jag vuxen, nåja, och fattade att låtsas kan vara det allra verkligaste som finns. Det kan vara det bästa sättet att beskriva ett obeskrivligt ämne eller scenario. Ibland det enda sättet att göra något komplicerat begripligt.
Det behöver inte handla om små gröna män (även om de också kan vara söta). Tom Cruise och framtid och rymden. Tre ingredienser som inte direkt gräddar min favoritfilmkaka. Men här funkar det. Vi blandar i en del Morgan Freeman, plus ett par oväntade vändningar, och plötsligt smakar det hela inte alls illa. Det här föll mig både på läppen och tungan, faktiskt. Kan rekommenderas. Verklighetsflykt i sin mest oförställda, sanna bemärkelse. Eller?
The Fault in Our Stars. Den svenska titeln är inte lika bra. Förr eller senare exploderar jag, antyder åtminstone helt riktigt att det här handlar om något brännbart. Hazel och Gus. De är kärleksparet jag aldrig kommer att glömma. De, som har oddsen emot sig, lyckas ändå skapa sig en liten evighet tillsammans.
Skulle kunna skriva hur mycket som helst om filmen jag först tänkte strunta i att se. För att citera mig själv: Nej usch. Jag orkar inte med en enda sentimental ungdomsfilm till!
Som jag fick äta upp de orden. Den är INTE ett dugg sentimental. Och det handlar om människor, punkt slut. Allt går inte att sortera in i schablonmässiga filmfack och sucka vuxendjupt åt. Här handlar det om livet. Och döden, hur mycket vi än vill mota bort den.
Alltså, jag kan skriva spaltmeter här, utan att ni skulle förstå hur bra den är. Så nu nöjer jag mig med att nämna att det ingår en knasig författare som gillar svensk rap i filmmixen också. Eller om det var hip-hop? I vilket fall, en film ni måste se. Bygger på en bok, som så många av de allra bästa filmerna gör.
Shailene Woodley och Ansel Elgort. Vilka är de då? Ja, det kan man undra, för de spelar så bra att man nästan helt glömmer bort att de "bara" spelar. De ÄR Hazel Grace och Augustus Waters. En film jag aldrig glömmer. En film som gör mig tacksam för det jag har. För åren jag har i ryggen och kärleken vid min sida. Se den, och gråt. Och tacka din lyckliga stjärna för det som just du har fått.
1.000 Times Good Night. Eller Tusen ganger god natt. Utan ring över a:et. För det är danska Erik Poppe som står bakom kameran när jag än en gång blir påmind om att Juliette Binoche kan vara den bästa skådespelaren ever. Hon spelar krigsfotografen som också är mamma. Eller tvärtom? Det är frågan.
Måste man välja? Karriären eller kärleken? Kallet eller kärleken? Samma gamla fråga, tänker ni. Och svaret då, det är lika oklart som alltid. För att det inte finns något bra svar, bara ett famlande bland alla svåra frågor. Men vägen dit är väl värd mödan att trycka på play, eller enter.
För den här filmen trycker på viktiga frågor hela vägen. Hela vägen från de tunna tältväggarna i flyktinglägret till den trygga, nedsuttna vardagsrumssoffan. Och Juliette Binoche gör det igen. Spelar skjortan av allt och alla. Även om unga Lauryn Canny spelar tonårsdottern med intelligent, känslig, trulig trovärdighet.
Det var det det. De bästa - mest minnesvärda - filmerna som mannen och jag såg sommaren 2017. Jag lovade ju att berätta om dem, bättre sent än aldrig liksom.
Vad har då de här olika filmerna gemensamt, mer än att de alla är relativt nya (mindre än fem år gamla)?
Allt handlar om kärlek. Såklart. Kärleken till jorden, djuren, varandra och livet. Kärleken till filmen får mig att omfamna den mörka tiden. För visst går det bra att fälla ner persiennerna framför solstrålarna, men det går ännu bättre att sjunka ner i biomörkret när det redan är mörkt ute.
En riktigt God filmhöst - och vinter - önskar jag oss alla!
<3
/helena
ps A Street Cat Named Bob. Vet att jag har skrivit om den tidigare, och att de flesta av er säkert har hunnit både läsa boken (böckerna) och se filmen vid det här laget. Men jag måste ändå nämna den. För Bobs skull. För att den berättar historien om vad djuren kan göra med oss. FÖR oss. Göra oss - och världen - bättre, på alla tänkbara sätt och upptänkliga vis. En i många stycken allvarlig vuxenfilm, om en katt. Bara en sådan sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar