Det ska klarna upp, säger de. Molnen ska skingras. Och jag inser att jag inte är melankolisk, mer melodramatisk. Men jag är väldigt förtjust i ordet - melankoli - låter lite som en efterrätt. Fluffig, delikat och fruktig. Med grädde på toppen. Det är förstås inget att skämta om, att känna sig djupt nedstämd, att känna ett bekymrat, nytt veck i pannan. Ett nytt veck för varje meningslös våldshandling, och vi skulle alla behöva många fler liter botox än vad som ryms i hela Hollywood.
Skatan hoppar jämfota. Från gren till gren till en plats under tak. Regnet faller och löven med det, som en sympatihandling. Jag tänker på vilken tur jag hade häromdagen. Fick, som av en lycklig slump, syn på rödhaken igen. Längst ner i det gyllengula buskaget satt den och putsade sig. Nästan helt kamouflerad satt den, på något som bäst kan beskrivas som en kvist, bland höstfärgerna. Det var bara tack vare de ihärdiga solstrålarna som jag kunde se den avtecknad så nära den mörka jorden. Och för att den rörde sig, tänker ni nu. Men nej, inte därför, för löven rörde ju också på sig.
Moskitnät, moskovit, mosnäppa, mossa. Mossa sig. Man kan alltså mossa sig. Om jag skulle spå i något, utbilda mig till auktoriserad spåtant eller så, då skulle jag inte spå i kort eller teblad eller något sådant. Då skulle jag spå i ord. I ordbok. Problemet är bara att jag gärna hoppar över allt det tråkiga. Alla rattfyllerister till exempel, de hoppar jag bara över och hamnar åter hos ugglorna i mossen.
Jag anar att de sitter där, mitt i mossen. Innan dess finns allt det mossbelupna. Sedan kommer mossfynd, mossgrön och mossig. Mosskultur, mossljung och mossros, mossrot och moster och mot. Vi stannar till hos mostern. Syster till viss persons mor. Känns som en gemytlig person, tänker jag i förbifarten och önskar mig ännu fler modiga medsystrar. Backar ett par steg och stannar upp hos den väldoftande mossrosen. En starkt körtelhårig buskros. Visste ni det? Inte det? Inte jag heller. Nu vet vi.
Nyckelämne, nyckfull, nydana. Så långt så väl. Men. Fatta vilka ord som hamnar intill varandra. Känns som att de goda orden borde vantrivas i sitt påtvingade sällskap. Hör bara: Nydanare: person som skapar nytt, särskilt inom visst vetenskapligt el. konstnärligt område. Sedan kommer ett ord jag inte ens vill skriva. Vars beskrivning jag tycker är knapphändig och knappt alls vill skriva under på. Ni som var med då, vet att det fanns ett parti som började på ny och slutade på demokrati. Tiden vänder sig i min mage. Och allt börjar om igen. Börjar hela tiden om. Delvis historiskt, proklamerar ordboken och jag hajar till. Nog var det historiskt alltid.
Och jag var för ung och nyförälskad för att ha ögonen öppna för något annat än mannen och mitt nyvunna vuxenliv. Även om jag gjorde vad jag kunde för att rösta fram miljön och den verkliga demokratin - jordens och allas vår hemvists överlevnad - redan då. Som ni säkert vet, ser jag fortfarande mest den lika underbara mannen (puss, älskling!) och en hel del av vår tillvaro i ett välbehövligt rosa, romantiskt skimmer. Men skygglapparna vad det gäller omvärlden, världen utanför min egen privata sfär, är för alltid borttappade. Tyvärr, skulle man kunna säga. Eller inte. Allt beroende på hur man vänder på saken. Beroende på humör, dagsform, inställning, ordförråd och läggning.
Till slut, fast att det inte verkar finnas något: Att de alltid ska lägga beslag på D-ordet. Ett ord de inte ens förstår den verkliga innebörden av, fast de så hårdnackat påstår att det är precis det de gör. Demokratiskt nog delar vi på samma misshandlade ord. Ord står mot ord. Samma ord, fast med helt olika innebörd.
Låt inte dina ord stanna där, i ordförrådet. Lås inte in dem där! Dela dem. Låt inte alla ord bara bli en tolkningsfråga. Låt dem stå upp för något. För någon. För alla oss som gör vårt bästa - nästan - varje dag. För alla dem som skulle göra sitt bästa om de bara fick möjlighet till det. Möjligheter, i form av sådant som många av oss tar för givet; rent vatten, bördig jord, fred och frihet.
Glöm inte att orden - och deras verkliga, rättmätiga innebörd - är din vassaste stridsyxa. I den ständigt pågående kampen för mänskliga, okränkbara rättigheter. Kampen för mångfalden och gemenskapen. Kampen för varje individs rätt till utveckling, kreativt tänkande, empati och kunskap.
Kunskap, som ska förvaltas och förvandlas till visshet, vishet och tillämpat klokskap. Allt väl sammanvispat, kan - ska - det ta oss längre och längre bort från det frekventa användandet av de två otäcka e-orden; egoismen och enfalden. För att inte tala om f-ordet: Fanatismen.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar