Såg en film igår. En film som gjorde mig riktigt deppig. Men. Nu pratar vi inte mer om det. Om den. Nu går vi vidare.
Eller backar. Vi backar bakåt en vecka. När vi gick här i det fortfarande frodiga gräset.
Här, vandrade vi runt bland tidevarven.
Med bara himlen som tak.
Sedan gick vi ut genom de tjocka väggarna, fast vi redan var ute.
Människans litenhet. Kan inte släppa filmen helt ändå. Hur den ställde fler frågor än den gav svar.
Och jag kan inte sluta fundera på varför vi - vi människor - ska skylla gud, eller vad vi nu än väljer att kalla de högre makterna - för våra misstag. Eller ändå obegripligare, när vi skyller saker ingen mänsklig varelse kan rå över, på oss själva. Eller på gud.
Guds straff. Det tror jag verkligen inte på, och det beror nog inte bara på att jag inte kallar det jag tror på för just gud (utan något så litet och obetydligt som: KÄRLEKEN). Även om jag också står där och ber på mina bara knän, förtvivlar lika mycket som min nästa, när jag har råkat ut för något. Något obegripligt.
Människor begår misstag, det är det enda vi vet. Och de allra flesta misstag begås för att vi inte är mer än människor. Vi är mänskliga, helt enkelt. Gudskelov är vi mänskliga.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar