Asch. Vad trött jag blir på mig själv när jag är så där självkritisk. När jag bara ser allt jag borde bli bättre på. Men, so what? Jag har inga ambitioner att vinna något litteraturpris. Har aldrig kallat mig för fotograf, utan alltid sett på mig själv som bildmakare - med kameran som ett viktigt redskap. Fel och brister, skrev jag. Visst, allt kunde gå fortare, ivern att komma vidare med mina pågående projekt gör att jag tröttar ut mig själv med negativitet. Men. Men:et igen. Ett positivt men, den här gången. Men jag har faktiskt kommit en bit. Både på min nya skrividé OCH med mitt nya, spännande bildprojekt. Inte illa pinkat för någon som har en motsträvig kropp att tampas med, va?
OCH jag skrev del sju av mitt fortfarande levande hobby-projekt, Spår i gräset, förra helgen. I ett rasande tempo dessutom. Det är kanske det som är nyckeln - ett snabbare flöde? För den här delen känner jag mig mycket mer nöjd med. Har faktiskt lyckats med konststycket att tyda mina egna snabba kråkfötter nu ikväll. Renskrivit, och redigerat en aning. Nu ska ni strax få ta del. Av del sju.
Känsliga läsare varnas, den här delen kan framstå som något magstarkare. Mer magstark, som ordpoliserna säger. Så, spänn fast er, här kommer fortsättningen. Först länkar till del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6.
Lava rann. Som varm snö över ett bergsmassiv. Smärtan i låren var intensiv. Överallt glassplitter. Skärvor. Länkar till det förflutna. Men döden var väl trots allt inte överhängande, inget hade passerat revy. Inte minsta lilla årgång, inte minsta del av det patetiska liv som han hade vant sig vid. Ovansidan av högerhanden brände. Som om någon gjorde tusen nålar på den. Värre, tiotusen ihärdiga små nålstick.
I ögonvrån kunde han ana ett stort hus. En balkong, med en ensam rökare. Eller någon som bara stod på en balkong utan att röka. Magen. Den hade avigsidan ut. Dess bäst-före-datum kändes förbrukat. Uppsvälld, men tom. Ekande. Som en tömd bytta yoghurt. Ett löv singlade ner vid sidan av ratten. Ett enda löv. Visset, fast sommaren fortfarande stod i full blom.
Lukten av urin var frän, överväldigande. På avstånd tyckte han sig höra en gräsklippare. Doften av gräs kändes knappt. Han önskade att den hade gjort det. Den gröna, nyslagna känslan hade alltid haft en lugnande inverkan på hans ADHD-förgiftade sinnelag. Korv och mos och bostongurka och avklippta jeans med gräsfläckar i rumpan. Sommarlovet konserverat.
Han längtade efter sin mamma. Det hade inte hänt sedan han var sex år och hade råkat låsa in sin systers kattunge på vinden tillsammans med familjens vilda jakthund. Blod på passagerarsätet. Hade han haft sällskap? Låg någon avsvimmad - eller död - strax utanför? Han drog vänsterhanden över ansiktet och kunde bocka av två saker: Vänsterarmen var inte bruten, och ansiktet satt kvar.
Kött. Han fick känslan av kött när han nuddade ena kinden. Inte fast och färdigt som bacon, snarare åt blodig biff-hållet. Obehaget gick som en kall kåre längs nackhåren, via ryggraden, ner till analen. Solen stekte, rakt in utan motstånd. Sablar också. Just idag. När allt såg ut att ljusna. När det kändes som att han var på rätt väg. Fan. Piss. Och allt det andra fula.
Ankskit. Ankskit, det hade morfar sagt. -Ankskit, det är skit på riktigt det, min vän. Inget halvdant. Först mamma, nu morfar. Hade smällen fått honom att gå i barndom? Färdas bakåt med hjälp av en kraftig hjärnskakning. Bättre än värsta rymdresan. Mars kunde ta sig i brasan. Slänga sig i brasan. En smula hjärnskakning var värsta, bästa trippen.
Handen värkte värre nu. Dunkade. Han skulle nog bli tvungen att lära sig skriva med vänster. Skulle allt äntligen släppa då? Det han hade lyckats åstadkomma hittills var mest skit. Riktig skit. Ankskit. Stolpigt. Dålig dialog. Mest skitprat. Inget att skriva hem om. Bara lätta steg på den leriga stigen. Inga djupa avtryck.
Lagom till skolstart hade han fått fatt i Benjamin. Benjamin skulle lösa alla knutar, veta hur han skulle gå vidare. Kunna ge honom de råd han själv visste att han behövde, som han var tvungen att ha någon utomstående att framhålla, för att inte säga påpeka. Varför kunde han aldrig lyssna på sig själv? Lyda sina egna råd? Varför behövde han alltid ett bollplank. Ett stenhårt bollplank, som lät bollarna studsa tillbaka så hårt att han omöjligt kunde missa poängen. Nu var de två, på balkongen. De såg inte honom. Kanske hade de bara ögon för varandra. Det fick honom att tänka på Lovisa. Lo. Lo. Lo. I love you.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar