Nu, när julen närmar sig med de berömda stormstegen, funderar jag på om det inte skulle vara kul med lite mindre rött i arbetshörnan. Fast det röda piggar alltid upp mig, så kanske blir det ingen sådan förändring ändå.
Sommarflickan är nerplockad, står lite försagt med sin blyga bukett i handen nu. Allt har sin tid.
Tänkte tittat ikapp på En Kärlekshistoria och Bästa mannen i helgen. För jag har bara sett ett halvt avsnitt av varje. Största nackdelen med att vara mer restriktiv med att följa saker på olika skärmar är onekligen att man missar så mycket bra.
Laddade rejält för en riktig inomhushelg, då slår vädret om till uppehåll. Jaja.
Här står jag, förra lördagen, med mitt fotoprojekt i handen. Glad i hågen, men kall om händerna. Det blev ett par fingerknäpp, sedan snabbt ner i fickorna på upptining. Fortsättning följer, skrev jag efter tisdagens bilder och reflekterande text. Sedan la verkligheten sordin på min entusiasm.
Bara några timmar efter att jag skrev om den här mysiga platsen hände ett förfärande våldsdåd i närheten, och jag kände det som ett personligt påhopp. Det är väldigt egoistiskt tänkt, jag vet. Och mina tankar går naturligtvis i första hand till offrets anhöriga, kollegor och vänner nu.
Mina bilder härifrån får vila sig ett tag, och berättelsen runt fotoprojektet jag håller på med får ta sig en annan början här inne än jag först hade tänkt. Jag återkommer till det.
Tycker så mycket om den här bilden jag tog vid den gamla kyrkoruinen. Jag tänker på poetiska ord som skrivits av storheter när jag betraktar den. Jag tänker på lager på lager av yta. Och hur vi människor är uppbyggda av valv på valv. Hur obegripligt allt kan te sig ena dagen och självklart den andra. Och tvärtom.
Jag kände ett behov av att uttrycka mig kärleksfullt. Så då blev det som följer. Några djupa funderingar borde man aldrig ägna sig åt en fredag. Man borde inte ha tid - eller lust - till det. Men ibland är fredagen den bästa måndagen som finns, och måndagen den enda dagen då man verkligen behöver fredagsmysa. Lite så. Och kärlek på det:
Vinden drar.
Vart tar den vägen?
Den ljumma vinden lämnar spår i dig.
Lämnar utrymme för allt som så sällan får ta plats.
För det som inte har någonstans att ta vägen.
Solen lyser på dina tankar.
Vässar sin innersta penna mot din panna.
Och allt landar inuti.
I din kroppshydda.
Den som skyddar dig.
Den som du så lätt kan gå vilse i.
Glömmer att städa i de viktigaste vrårna.
I skrymslen som gömmer det ensamma och värnlösa.
Vi behöver varandra.
Det skriver jag alltid under på.
Ingen människa är en ö.
Ö. Ö. Ö.
Å. Å. Å.
Ä. Ä. Ä.
Öh. Öh. Öh.
Åh. Åh. Åh.
Äh. Äh. Äh.
Nej, vi ska inte vifta bort alltsammans.
Vi ska vinka in känslorna till hyddans mitt och våga se på dem.
Våga vara små och i behov av en kram.
Och en klapp på kinden.
Klapp.
Klapp.
Klapp.
Och ridån går i topp!
Solen går ner.
Men mörkret finns bara om du låter det vara mörkt.
Låt mörkret få finnas.
Vänd på det.
Som en lyckoamulett.
Låt det viska dig trygg.
Låt läpparna viska.
Kom.
Kom.
Kom.
Och var med mig.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar