Hi girls! And guys! I dag bjuder jag på en salig blandning. Ta bara en sådan sak som att vi flexade ut tidigt den här första, korta arbetsveckan i maj. Och vad gjorde vi då då? Jo, fällde persiennerna mot den soliga majdagen och tittade på skräckfilm. Jodå. Om en vintage-docka. Vad annars skulle det handla om, om man är vintage-nörd, menar jag. Annabelle (2014). Klart sevärd. Lite lagom scary. Och jag kunde inte låta bli att titta på inredning, fast det var en skräckfilm. Lila väggar mot skogsgrön soffa. Bara en sådan sak.
Har en sak att bekänna... Jag har tittat på en massa "dåliga" serier och program den senaste tiden, fast jag gjort TV-avbön. Både Upp till bevis och Gift vid första ögonkastet, har slukats med hull och hår. Och Vem bor här, fast jag retar mig på att många har det alldeles för "perfekt" hemma. Var är charmen? Det riktiga livet? Förmodligen bakom kulisserna. I garderoberna. Får väl ändå tillstå att vissa hem är riktigt läckra och intressanta, det är de. Hemmen som fått växa fram, på ett nästan organiskt sätt. Där man tydligt kan se att ett koncept inte har antagits från inflyttningsdatumet, utan att allt har fått hitta sin rätta plats med tiden. Inte minutiöst tillrättalagt, utan mer som ett livsverk - ett inredningsmässigt livsträd - som säger något verkligt om de som bor och lever där. Något bortom alla trender.
De har tre bilderna tar jag med mig framåt:
- Den lilla bokflickan som vi ärvde, hon blickar alltid ner på mig och påminner om hur viktigt det är att lära känna människor som man aldrig kommer få möjlighet att lära känna ordentligt om man inte läser om och av dem. Nu tar jag med mig böckerna ut i gräset. Sätter mig i lä och läser vidare.
- Kaninerna, hararna som får hänga kvar på den gröna bokhyllan fast vintern är över. För visst är det snö under deras stampande korsstygns-fötter? De fick illustrera orden som jag bär med mig in i sommaren. Orden, som jag aldrig vill peka någon på näsan med. Ord kommer alltid att betyda olika saker för olika människor. Men för mig betyder de det lilla. Att aldrig glömma det stora i det lilla. Underverken som finns där man glömmer att titta. Andetagen som glöms bort att andas. En påminnelse om att aldrig glömma kärleken. Till naturen. Till varandra.
- Nu kommer årstiden där inte ens de snyggaste vaserna kan konkurrera ut grönskans egen inneboende skönhet. Men den här vintage-vasen stämplad Upsala-Ekeby gör åtminstone ett seriöst försök. Från 1930-talet eller så. Skapad först och främst för den utländska marknaden. De som vågade lite mer färg. Jag vågar alltid lite mer färg, som ni vet. Älskar de mätta, höstglödgade färgerna året runt. De bor alltid här i vårt vardagsrum. Orange, gult, vinrött, lila, lite rosa, grönt i alla nyanser. Och brunt. Blått har också letat sig in här och var.
Just den här vasen fick stanna kvar i sin second hand-affär, där den matchade den fina sovsäcken så fint. Har ju redan en liknande hänkelvas på bordet här framför mig.
Mannen har sjungit och spelat Cornelis med sina elever hela veckan. Första vackra dan i maj. Rolig. Och bra. Här i en live-version med Östen Warnerbring (där de byter ut Honken mot Bosse Högberg). Jag föreslog mannen att han skulle byta till Zlatan. Måste komma ihåg att fråga om han gjorde det.
Helg, mina vänner. Önskar er den bästa. Och så lyssnar vi på lite mer på Cornelis (albumversionen).
<3
/helena
ps Ett par kvinnor i dagens ps. Viktiga och fantastiska. Förstås. Filmen om Malala. Måste försöka se den mellan alla "dåliga" program. Finns på Svt Play någon vecka till. Och så måste jag nämna Alfre Woodard. Ett namn ni känner igen? Inte? Hur många gånger har man inte sett henne i någon roll strax bakom huvudrollen. I de där viktiga rollerna som bara måste finnas för att helheten ska bli så bra som möjligt. Herregud, måste få ta till ett sådant kraftord här, för vilken lång lista hon har på IMdB. Värsta, bästa rollistan ever? Hon började sin filmkarriär samma år som jag fyllde åtta. Och ändå ser hon så ung ut. Såg henne just i Annabelle, men redan som tonåring såg jag henne säkert skymta förbi i ett par avsnitt av legendariska Spanarna på Hill Street. Och K-PAX, en all time favoritfilm. Var hon med där? Jaha. Förvånar mig inte. Hon tillför alltid något extra. Tyngd och substans, är två ord som kommer för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar