Här sitter jag och funderar. På de stora livsfrågorna, som om rätt låtar gick vidare. Vi röstade riktigt feministiskt. På Finland, som hade en riktigt avancerad låt och den bästa sångerskan, enligt oss. Och på unga, lovande, belgiska Blanche. Tror den suggestiva stämningen i City Lights föll många på läppen. Sedan var ju portugisen bara urgullig. Sjöng på sitt vackra språk, och så var det hans syster som hade skrivit den subtila, nedtonade, jazziga sången.
Unnade mig en riktig retrofika: Kaffe i fin kopp och en skiva sockerkaka till. Var bara tvungen att plocka ut en tupp ur rumpan först... Påskens rester kan hamna lite här och var innan de åker in i påsklådan igen, uppenbarligen.
Hur mycket eviga kvinnor kan livet bli egentligen? Är en fråga jag ställer mig. Inte för att jag funderar på att stänga ner här inne, inte just idag i alla fall, utan för att jag skattar min lyckliga stjärna för att jag bor intill en väg som leder upp till en skola. Ser de små, och halvsmå, gå dit på morgonen. Med stress i stegen. Ser dem släntra hem samma väg på eftermiddagen, om de inte tar omvägen via lekplatsen först. Fördelar, mina vänner, med att jobba mycket hemifrån.
I morse till exempel, såg jag något av det finaste jag någonsin sett. Flicka i keps. Flicka med långt hår i svart keps och uppknäppt vårjacka vänder sig mot våra fönster och dansar. Som i en spegel dansar hon. I ena handen håller hon en ihopsnörad tygpåse, på ryggen vaggar ryggsäcken fram och tillbaka i takt med stegen. Move, move, move, move! Och mina smilband rör sig i samma takt. Underbart! Sedan går hon vidare. Och jag med. Men minnet av det svängande håret under kepsen stannar kvar. Kanske för alltid.
Annars? Jodå. Semifinal i Kulturfrågan kontrapunkt i kväll då. Och jag tycker att ni som har missat det ska se ikapp innan finalen. Om ni är det minsta intresserade av kultur ska ni se det, tycker jag. Vissa program har jag inte kunnat ett dugg, andra har jag förvånat mig själv med oanade kunskaper. Visst, konst kan jag en del om. Och en del om litteratur, även om jag läst alldeles för få klassiska böcker i mitt liv. Men att jag kände igen så pass många klassiska musikstycken, det visste jag inte. Sedan är det ju en helt annan sak om man kan placera rätt verk med rätt kompositör. Och i rätt tid.
När jag tittar på vårt gamla drickamålade köksbord med alla sina livsfläckar, tänker jag på orden jag nyss läste i en inredningstidning: "Låt ting åldras och uppskatta dem ändå." Jag säger därför, just därför. Låt ting åldras och uppskatta dem just därför. Sedan är det förstås en helt annan sak när sakerna går sönder av slarv, klantighet eller dålig kvalitet. Som hörlurarna häromdagen, de tålde kanske inte så högt ljud, hehe, ville kanske varna mig för att skada öronen. Därför föll de ner i två delar i handen. Kanske.
Hinner inte mer nu, måste försöka lägga några fler bitar på plats innan solen går ner. Bara en fråga till: Hur gör de som alltid verkar få allt att ligga på rätt plats? Själv vet jag inte ens om jag har rätt antal bitar. Måste ofta böja och bända - i värsta fall såga (nej, inte bokstavligen) - för att bitarna ska passa i varandra.
Livspussel. Tycker bara om en enda sak med det ordet - att det ingår en puss i det.
<3
/helena
ps På tal om pussel. I Scandinavian Retros shop finns ett väldigt fint vintage-pussel. På hela tusen bitar. Kan nog bli en fin present till någon speciell, tänker jag. Eller till dig själv. Motivet är en aftonklänning fotograferad på 50-talet på Etnografiska museet. Motivet på mitt pussel då? Nja, det är äldre, mycket äldre, vi - ni - får väl se när jag hinner pussla ihop det. Önskar jag var en sådan som hann pussla, det verkar så meditativt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar