I hallen står den där kassen och talar om för mig att jag har gjort ett bra val. Den vänder sin andra sida till just nu. Den här, ska vi kalla den evighetskassen? Det är kanske en överdrift, men en handlingskraftig kasse är det. En sådan som de flesta använder idag. För det mesta i alla fall. När man handlar över nätet är det inte lika lätt att använda en återanvändbar kasse, men då får man se till att använda papperskassarna som blir över en gång till - minst. Att handla mat via nätet är vänligt på så många andra sätt; människovänligt, i dessa tider när vi fortsatt ska försöka undvika trängsel.
Vi slutar månaden som vi började den. Minns ni? Frågan jag ställde? Svaret är jag säker på att ni kunde. Då. Och nu. Alltid. Miljökampen fortsätter. Det ser man där under mannens fötter - fimpar. Dessa otyg. Stinkande otyg som ligger och skräpar överallt, fast vi är många som försöker ta fighten för att de inte bara ska slängas vind för våg.
Det är inte alltid vi orkar plocka upp efter andra. Den här varma julidagen var vi på utflykt till en av stadens vackra parker. En så kallad demokratisk utflykt, eftersom man måste dela platsen demokratiskt med alla andra som vill göra en utflykt just hit på samma gång. Det här var en både fin och produktiv dag, har jag för mig. Mannen hade inte skrivkramp, han skrev vidare på den andra långa spänningsberättelsen som han håller på med. Läste igenom det han började skriva för länge sedan, försökte komma ikapp, och hinna ett stycke vidare innan vardagen gjorde entré igen.
Jag målade. Omgivningarna var både en källa till inspiration och irritation. Grantoppen blev förevigad, ganska snygg. Två olikfärgade träd såg ut att krama varandra, den vyn ville jag bevara till en snorig vinterdag, så det gjorde jag. Försökte mig på att teckna ner ett par fönster längre bort också, det gick så där. Blicken drogs hela tiden till träden, där under satt en man - och rökte. Drack gjorde han också, tror inte det var kaffe direkt, i vilket fall som helst behövde han uppsöka trädstammen hela tiden. Fullt synlig för alla i närheten stod han där och urinerade. Säkert fyra, fem gånger under den dryga timma vi satt på vår bänk och försökte hitta lugnet och harmonin. Sedan pratade han i telefon också, konstant. Med väldigt hög röst. VÄLDIGT HÖG RÖST.
Så kan det vara, att göra utflykt i en stad. Och det får man självklart till viss del acceptera. Men det här med fimpar alltså. Och annat skräp. Det ska inte krävas så mycket att plocka upp efter sig, tycker jag. Särskilt inte när man befinner sig på en allmän plats som är fylld av olika sorters smarta papperskorgar. Just saying.
Ta fighten för miljön, säger ICA-kassen i hallen (har gjort så mycket helt obetald reklam för de supersnygga Coop-kassarna förut, så nu tyckte jag det var dags att jämna ut oddsen. Särskilt med tanke på att den här praktiska lilla kassen tilltalar mig så mycket, med sina blad och sitt universellt viktiga budskap). Fåglarna verkar hålla med. De håller inte heller truten, de tar bladet från näbben och gnäggar också ut sin längtan efter en mer naturlig värld.
Sköt om er. Och den lilla planeten.
<3
/helena
ps Kassen är det absolut enda nya "föremål" som mannen och jag har inhandlat i år, tror jag. Möjligtvis förutom en eller annan sträng eller strumpa då, och kanske lite häftmassa. Men det räknas ju nästan inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar