Måns morrade. Dovt. Ihållande. Som om han drömde om något hot som hängde över honom. Som om han vore en hund. Det lät inte som snarkningar, det lät som ett läte. Något djuriskt. Gutturalt. Nedärvt. Som något som bara reptilhjärnan kunde producera. Bäst att låta honom sova. Han behöver det så väl, tänkte hon och satte fötterna i de utslitna gamla ulltofflorna.
Maud ställde sig bakom de skira gardinerna, lät månskenet mönstra det prickiga nattlinnet randigt. Långa skuggor över det mörka runtomkring. Naturens egen strålkastare. Mjuka strålar över allt som varit. Mjuka strålar över allt som skulle komma till dem. Tillförsikt. Det var det första ord som Maud hade lärt sig. Så var det säkert inte, på riktigt, i själva verket hade hon säkert sagt "lampa", "mamma" och "aj", som alla andra små nybörjare här på jorden. Men det var inte så hon mindes det. Hon mindes bara ordet tillförsikt. Hur det hade kommit till henne redan den första vintern. Vintern efter hösten när pappa försvann. Maud hade inte ens hunnit lära sig "pappa", innan han var borta.
Skottkärran såg ut som en varg. Eller något hungrigt rovdjur i alla fall, där den stod tom mitt på gräsmattan. Tömd på innehåll var den. Utan uppenbar livsuppgift. Benet hade fallit av. Eller hjulet som man ofta säger när det gäller just skottkärror. Vad kunde den göra för nytta nu? Tjäna som träningsredskap? Plog? Plöja sin väg genom mossa och maskrosor? Stå och samla damm? Samla upp regnvatten? Ja, det var ju det den gjorde. Samlade och samlade och samlade på sig vattendroppar från ovan. Den kände kanske tillförsikt där den stod?
En smörgås ville hon ha. Men det fick vara, för hon var tröttare än hungrig. Maud satte sig ner i fåtöljen, sträckte upp armen för att tända golvlampans sinande glöd, men armen fastnade. Halvvägs stannade armens rörelse av. Det var en skugga. En skugga som armen inte kände igen, och inte hon heller. En liten skugga. En kort sekund såg det ut som om den satt i soffan mitt emot. Som om den lutade sig mot alla de grälla kuddarna som vräkte sig över det bruna manchestertyget. Ett barn? Var det en liten? En tomte? En gårdstomte? En alf? En älva? Äsch. Maud ruskade på sig och tvingade armen att tända. Där satt ingen i soffan. Där satt ingen alls. Maud reste sig och drog med handen över det taktila, bruna sofftyget. Det kändes ljummet på ett ställe. Inte varmt, inte kallt, mittemellan. Inte fågel, inte fisk, mittemellan.
Nyfikenheten lirkade bort tröttheten. Nyvakenheten bytte nattpass mot morgondagg. Maud bredde två smörgåsar. Lade på två tjocka ostskivor på varje. Motade bort det dåliga matsamvetet med välbekanta tankar om "att den här osten ändå är så extra hålig". Ihåliga argument från sig själv som hon i vanliga fall mest hade skrattat åt. Ruskat lite på huvudet åt. Men nu bara åt hon. Hela tiden med lusten att vända huvudet ut mot vardagsrummet och den ljumma lilla platsen i soffan.
På sidan tre luktade trycksvärtan mer än vanligt. Som om den var extra ny. Extra nytryckt. Under dagens roliga barnhistoria, tagen direkt från livet, satt en liten annons. En efterlysning. Något sådant hade aldrig funnits i den mycket lokala tidningen förut, inte vad Maud kunde minnas. Inte på sidan tre. Inte på någon sida alls. Hon läste, först rubriken: Ängel sökes. Sedan några rader med mindre stil: Är det du? Som ska passa knyttet? Vår lilla nyfödda behöver dig. En person att lita på. En människa som vill finnas där för vårt barn, alltid. Genom hela livet. Är det du? Som behöver känna tillförsikt? Som behöver känna att du är en del av framtiden, och inte bara tillhör det förflutna? Är det du? Hallå? Ring då! Och så ett telefonnummer efter det. Ett mobilnummer.
Men kära nån! Tänkte hon sedan. Kära hjärtanes! Hur många stollar skulle inte ringa. Hur många lycksökare? Hur många som bara skulle skämta bort alltihop? Och vem hade formulerat alla orden i annonsen? Vem vågade vara så ärlig och hudlös idag. Nu i den här tiden, när så många skrattade åt allt annat än det som bara puttrade lätt på ytan? Maud rös. Lite av det kyliga, morgontidiga golvdraget, men mest av välbehag. Ordet tillförsikt hade hon inte missat. Ordet tillförsikt lyste i Mauds ögon. Lyste upp dem. Men inte kunde det väl vara henne de beskrev? Hon hade ju redan så mycket omkring sig. Om sig och kring sig, som hon var. Det sa alla.
Hon ville gå och lägga sig nu. De nakna benen under det för korta nattlinnet kändes som istappar i den tidiga morgonen. Men något hejdade henne. Fördjupningen i soffans upphöjda, randiga bolster var tillbaka. Den var där, hon såg det tydligt även om dagsljuset inte fått det självklara övertaget än. Maud plockade ner en bok från den bågnande gamla bokhyllan och började läsa om fågeln som var en svan. Om fjärilen som vägrade lämna puppan. Om ängeln - vars viktigaste redskap var ögonen. Klotrunda och stora. Ögon som kastade sig fram över den gröna planeten. För att se vem av alla utrotningshotade varelser som behövde den mest. Kanske var det pandan. Eller koalan. Eller de stora sköldpaddorna. Eller tigern. Hon sa inget, ängeln, hon bara såg. Såg det som behövde. De som behövde. Hon såg dem. Hon flög inte. Flög inte bort. Stannade. Stannade. Kvar.
Måns krattade löv. Suckade över att Maud vägrade flytta den gamla obrukbara skottkärran. Men sedan, när han kommit runt den grågröna husknuten, vände han sig upp mot det gula husets fasad och log. Log när han hörde sin fru gnola på det hon nästan alltid gnolade på. Något av David Bowie. "Inte bara för att han var så jädrans bra på det rent musikaliska, utan för att han verkar ha varit en sådan sjutusan till människa också". Mauds ord. Typiska ord, för Maud. Hans fru var sådan. Hon såg alltid det goda i alla. Och hon såg alltid alla goda människor. Hon såg dem bara. De med onda avsikter såg hon också, hon såg på dem med avsmak, sedan vände hon och gick åt andra hållet. Fast ofta ångrade hon sig sedan. Argumenterade mot sin egen första känsla och tog dem i försvar: "De har kanske inte haft det så lätt. De har kanske inte någon som älskar dem villkorslöst och vilt, som jag har". Det där sista sa hon med en blinkning mot Måns. En blinkning i det blöta, samvetsgranna ögat.
Maud ringde aldrig det där samtalet, hon kände sig inte kallad. Hon hoppades bara att någon annan med kärlek och känsla hade gjort det. Någon som kunde trösta knyttet. Knytet. Maud gick däremot upp varje natt och läste. Fast hon var trött. Och hungrig. Ändå läste hon minst ett kapitel varje natt, ur den tjocka boken med godnattsagor. Hon läste för den ljumma lilla gropen i soffan. Hon kunde höra den sucka ibland, tyckte hon. Av välbehag, hoppades hon. Eller om den bara mumlade? Hummade? Njöt av stunden? Sjöd av förväntan och glädje? Delad glädje.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar