Grå himmel. Alla dessa grå himlar. Jag tror jag älskar dem alla. Grafit och antracit och allt vad de kallas. Ett stilla regn. Inget uppseendeväckande. Bara ett stilla stril. Höstterminen manifesterar sin ankomst med hjälp av vädret. Likt flyttfåglar fyller skolbarnen snart bänkarna igen. Försiktigt, försiktigt, på tå för att inte smittan ska få fäste igen.
Långt utanför vårt lilla verklighetsfönster skakar det av jordbävningar och maktövertaganden som lätt kan få oss att tänka att allt elände bara börjar om igen. På något sätt. Överallt. Men ändå, vi måste nypa oss i armarna och påminna varandra om att allt också rör sig framåt. Förändringar sker, hela tiden. Positiva motpoler finns där att finna, för den som bryr sig om att se. Miraklet, att vi går vidare - om än i snigeltakt ibland - mot en jord som snurrar varv på varv för mer jämlikhet och rättvisa. Det sker också, hela tiden. På grund av att det finns så många människor - som bryr sig om varandra. Glöm inte det.
Nu ytterligare en grå ton. En som jag också älskar. Ska vi kalla den himmelsgrå - för enkelhetens och skönhetens skull?
Sköt om er.
<3
/helena
ps Mannen kom på ett så bra skämt i helgen. På ett slags kvinnligt tema. - Åh, sa jag. Kan jag inte få det av dig? Att dela på bloggen, kanske? Jo. Det fick jag. Och det kommer jag säkert att dela en vacker dag, med er. Men först måste jag skapa några bilder till, som illustration. Och innan det kan ske måste jag få kameran på gott humör, den behöver omvårdnad. Tömmas, laddas - och fyllas med nytt innehåll. Den är lite som vanligt folk, som ni hör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar