Man är väl inte direkt någon Nerman, konstaterade jag för ett tag sedan när jag försökte hylla en fransk skådespelare genom några få väl valda penseldrag. Nu konstaterar jag att jag inte är någon Warhol direkt, men...
...har ändå försökt skapa ett par bilder på temat sjungande kvinnor. Blev så otroligt inspirerad av den sprillans nya dokumentärfilmen vi såg i helgen - Corona Film Club. Och av en alldeles speciell låt där, som mannen och jag inte kan sluta att nynna och smågnola på. (Mannen har dessutom sett till att äntligen ta med den i sin redan mer än tjocktjocka låt-repertoar. Yes!)
I Stina Gardells finstämda - och smått lyriska - film om film är det Lisa Ekdahl som levererar jazziga drömmar med bravur.
Dream a little dream of me. Ett verkligt örhänge, som det brukar kallas. En klassiker. Som verkar ha sjungits in av hur många musikaliska artister som helst genom åren. Både nu och då och allt där emellan. Populär låt, helt enkelt. Och det är inte svårt att förstå. Inte alls svårt att förstå i versionen jag fastnar för. Med Ella F och Louis A. Vilka röster! Som välstämda instrument. Välstämda och inte rädda för att visa sina stora och unika omfång.
Lyssna själva: Dream a little dream of me. Med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Take it away!
Hoppas ni gillar min skönsjungande brud gånger fyra. Warhol hade nog inte blivit imponerad direkt, men jag är faktiskt rätt nöjd med mina sjungande birds. Så det så.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Här hittar ni inlägget där jag snackar mycket om Corona Film Club och annan film - Sommarens rygg. Och mycket snack om annat småviktigt finns där också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar