Den vita pepparkaksgrisen? Om man betänker hur mycket jag hatade - h-a-t-a-d-e - den där uppnäsan under min uppväxt, skulle det absolut kunna vara ett passande namn på den här potentiella seriefiguren vi ser editerad och framredigerad på fotot från mitt gamla album.
Grisnäsa. Jodå. Jo, tack. Fast jag blev inte särskilt mobbad för den, blev nog mer mobbad för att jag var så snäll och duktig och ordentlig i skolan. Alltid är det nåt, som man säger.
Här bakas det. Pepparkakor, tror jag bestämt. I mitt barndomskök, där det fanns ett sådant där bakbord som var som en låda, som man drog ut, ni vet. Det har väl blivit kultigt och retro-modernt med sådana bak-lådor igen, om jag förstått det hela rätt. Åtminstone i vissa retro-kretsar. I kretsar där man också gillar det som oftast kallas Reda-hyllor. Ni ser den där strax till höger om mitt tolvåriga huvud. En praktisk hylla med lådor för mjöl, socker och kryddor och sådant. Pepparkakskryddor och allehanda andra väldoftande, kan tänkas.
Gitarr-mannen? Ett talande och lysande namn på den här seriefigursaspiranten, tycker jag. Var bara tvungen att visa er de här gulliga teckningarna som mannen fick med sig hem från jobbet i veckan. Två? undrar ni. Jo, jag har blandat mig i det hela lite.
Kollage-tekniken har fått träda in på scenen igen. Två flickor hade gjort var sin teckning till mannen. Den ena föreställer honom (tror jag...), den andra föreställer hans (näst) bästa vän - gitarren. Jag tyckte att det runda huvudet passade så bra där i mitten, blev som en rolig enhet. Ett mänskligt instrument. Med gitarrkropp och huvud.
Nu återstår bara det svåraste - att hitta en lämplig ram för förvaring och display. Visst är den/de fin/fina? Och kul!
Fantomen i täppan? Herre på täppan? Haha. Ja. Det är ju så populärt att bjuda på sig själv. Och här gör jag verkligen det. Jag bjuder på mig själv genom att bjuda er på mannen. På min avmålning? av mannen. Haha.
Ett roligt minne av en kylig kväll i juni är det i alla fall. Mannen i sin tjocktröja. Vi spelar schack och jag kluddar och kladdar lite när det är hans drag. Lite kyligt och dragit var det alltså, därför hänger vår bästa lilla filt där på stolen. Den med mormorsrutor på. Eller farmorsrutor? Nej, ordredigeringen godkänner inte farmorsrutor - bara mormorsrutor. Hm. Så diskriminerande.
Anyway. Vem som vann? Ingen aning. Ingen, tror jag. Vi avslutade nog aldrig partiet innan myggen jagade in oss.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Tänk. Då skämdes jag för den där näsan. Idag, när den med tyngdkraftens hjälp slokar och inte kan kallas uppnäsa på samma sätt längre, skulle jag inte alls ha skämts för min ungdomsnäsa. Idag skulle jag gladeligen ha tagit emot eventuella gliringar av typen: Regnar det in? Jag skulle ha svarat: Nä, men det haglar visst en massa skit här.
Jag hoppas att dagens kids har mycket mer skinn på näsan än jag hade - då. Så att de kan ge igen. Verbalt alltså. Ingen ska behöva ta emot gliringar för sitt utseende, oavsett hur man ser ut. Tjock eller lång eller bred eller sned. Ja, ni fattar.
pps Det här med porträtt, att avbilda, det är svårt. Men jag har tänkt att öva en del på det här framöver. Har ett speciellt övningsobjekt i tankarna. Nej, det är inte mannen. Det är... Ja, ni gissade rätt - en kvinna. Blir något bra, eller åtminstone hyfsat, kommer jag säkert att dela det - henne - med er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar