Bara herbarium

Här kommer då facit, eller växterna i herbariet bara som de är. En gång i tiden plockade av en flitig kvinna, förmodligen en flicka, och sedan noggrant fastsatta på sina blad. På fyrtiotalet plockades dessa färska växter, på 2010-talet ropade jag in dem i prydligt förvar, på en vanlig bonnig auktion. Långt innan de blivit så populära inredningsobjekt som de är idag. 

Jag har hunnit använda mig av de här vackra växtbladen på många sätt genom åren. Ofta har jag fotot dem i något syfte - i samband med skapande av kort eller något annat specifikt konstifikt. Här har jag skannat in dem, så om de är lite suddiga här och var, då beror det på det.

Håll tillgodo, med några rara, pressade exemplar precis som de är - eller kika på min konstiga idé om herbarium-graffiti först, om ni missade det. Smultron är svaret alltså här ovan, men det hade ni säkert redan listat ut.

Rönn. Utan det där som räven tycker är så surt, ni vet.

Rallarros. Eller det namn som står på bladet ifråga här: Mjölkört. Min fråga häromdagen var något kryptisk, jag vet. För man äter kanske inte mjölk direkt. Men visst är den fin så här? Fortfarande efter en hel mansålder eller så. Efter nästan en hel kvinnoålder då.

Alba, kan jag tyda latinet till. Vit. Vit näckros. Vacker, vacker, vacker. Fler ord överflödiga. Eller hur?

Luktviol. Luktlösa lever de vidare på sina lösa blad. En sådan stilig, liten dam. Visst, vissen på sätt och vis, men ändå bedårande.

Den här är jag lite osäker på (kanske därför som jag tryckte fram och bort så mycket färg i mitt graffiti-försök att det mest bara blev prickar kvar...). Heter den Veronica? Någon som vet? Någon som kan sina bladpar och rötter på sina fem fingrar? Det feminina namnet på den som plockat kan vi i alla fall tyda till Yvonne här. Tack Yvonne, för ditt botaniska arv! Mitt botaniska arv. Vårt botaniska arv. (Som jag kanske, via min herbarium-graffiti något vanvördigt förvandlat till larv - som i larvigt?)

Kaninföda och med ett engelskt namn som liknar ett lejon. Den fantastiska maskrosen. Gul och solig först, sedan som en gäckande dunboll när den sprider sig vidare och vidare och vidare. En del tycker inget vidare om att finna den i sina gräsmattor, jag tycker den pryder sin plats både här och där och var. Vad tycker ni?

En sådan här loka-liknande, men det är det väl inte? Och inte hundkäx? Angelica, tror jag det står. Och sedan benämns den Strätta, kan det vara så?

Det var det. Vi får väl se vad jag ska använda mina gamla växtblad till härnäst, bara att njuta av som de är, kanske?

Sköt om er.

<3

/helena

ps Sitter hela tiden och sneglar mot något annat, något som ligger på tork. En rolig idé som inte blev så bra, tror jag. Inte så snygg i alla fall, men själva återanvändningsidén är kul. Får se om jag hinner tömma det där mer än överfulla minneskortet på kameran någon gång, så att jag kan visa er det. Och lite annat smått och gott som är på gång i vintage-verkstaden. Det vill säga den nötta, nätta patina-verkstaden vi stavar och kärleksfullt kallar för: eviga kvinnor-vintage!