Den här bilden alltså. Ur det där gamla fotoalbumet fullt av guld. Ögongodis. Ögonblick. Älskar verkligen den här glasskön. Där stod han alltså, mannen. Pojken, då. Bakom en man med bar överkropp och blicken stadigt fästad mot målet, hålet. Hålet i byggnaden, luckan in till godis och tidningar och allt sådant som fanns i en kiosk på den tiden. För det finns väl inte så många kiosker av den här typen kvar längre? Eller har jag fel? Sådana där man bara kunde kommunicera med kioskbiträdet - och få sina hett efterlängtade småvaror - genom en lucka i byggnadens vägg?
Bilen. Den är inte så gammal som man kan tro, då. Nu är det en raritet. En bensinslukande sådan, förmodligen.
Ännu ett foto, ur mannens sjuttiotalsalbum, som jag har försökt förädla en aning. Förstärka och kontrastera. Blev ju riktigt bra, tror jag.
Annars då?
Jo. Jag tänker på det här med att stå i kö, hur vi idag måste hålla avstånd på ett sätt som man säkert inte ens kunde tänka sig när ungdomarna stod där och väntade på sin eftertraktade storstrut eller lakritspipa eller plopp eller vad det kunde tänkas vara som lockade mest där och då.
Tänker på hur viktigt det är att hålla i och hålla ut, hur uttjatat det än må kännas. För trots höga vaccineringstal måste vi fortsätta att visa varandra hänsyn. När vi återigen börjar träffas mer inomhus. När jobb och skola börjar igen. Då gäller det att veta att du fortfarande kan smitta någon om du inte håller avstånd. Eller bli smittad, även om du är fullvaccinerad. Alla får inte fullgott skydd även om de har tagit sina två doser. Det tänker jag på.
Men mest tänker jag på orättvisorna i världen, de som återigen satts under lupp av en pandemi. Jag tänker på hur den rika världen rusat till vaccintillverkarna, för att kunna säkra sin egen hälsa och framtid, medan stora delar av jordens befolkning inte har en chans. I Afrika. I Asien. I Sydamerika. Sydafrika, Indonesien och Mexiko är bara tre exempel, av många, som kämpar mot stor smitta. Delta-varianten av viruset har fått många länder som tidigare varit relativt förskonade att hamna i en tredje våg. Andra, mindre förskonade, har till och med hamnat i en fjärde våg, via den smittsammare mutationen, bland annat.
De behöver vaccin. Det tänker jag på när jag hör talas om vaccinturismen mellan de olika mer eller mindre rika regionerna i vårt land. Jag tänker på hur viktigt det var för många att få sina efterlängtade stick i armen så fort som möjligt så att de kunde börja leva som vanligt igen. Jag tänker på WHO:s ord om en rik och välvaccinerad del av världen som inte verkar tycka att pandemin angår dem längre.
Fy fan! Det är vad jag tänker om det beteendet. Om den egoismen. Visst, vi måste vaccinera oss, förr eller senare har vi nog inget bättre sätt att bli av med covid-19. Men att den mindre bemedlade delen av världens länder skulle få vänta så länge med att få hjälp att vaccinera sin sjukvårdspersonal eller sina riskgrupper, det är under all kritik, tänker jag.
Jag säger inte att allt handlar om något dåligt eller egoism. Inte allt. Inte alls. För visst, jag läser också om skänkta vaccinmängder och att världsbanken går in och stödjer covax viktiga arbete ute bland de hårt smittodrabbade delarna av de mindre resursstarka staterna. Men ändå. När man läser siffrorna på hur många som fått sin spruta där, några få procent bara av den Afrikanska kontinentens hela befolkning, medan den rika världen stoltserar med siffror på femtio procent eller mer. Det stavas o-r-ä-t-t-v-i-s-a och e-g-o-i-s-m. Så är det bara.
Läser om initierade experter som tycker att det är katastrof att vaccinerna inte fördelas jämnare över jordens länder. Läser att någon tycker att pandemin har behandlat människor diskriminerande och osolidariskt. Jag tänker att det är naturligt att det är så, när världen inte beter sig bättre "i vanliga fall".
Det här är vad som händer om man inte jobbar stenhårt för att göra världen mindre orättvis och fördela kakan mer systerligt. Alltid. Solidaritet och medmänsklighet måste stå högst upp på agendan - alltid. Varje dag.
Alltså, bli inte förvånade när människor bryr sig mer om sig själva och sina trånga, trångsynta semesterplaner än om jordens alla utsatta. De som lever i konflikter. De som befinner sig på flykt. På flykt undan extremväder, krig och svält. Bara för att nämna några akuta flyktskäl.
Jag tänker på alla dem runt om i världens hörn, som lever i trånga flyktingläger. Jag tänker på alla dem som inte kan välja bort att trängas. På de som lever i någon av alla miljonstäder. Jag tänker på de många hemlösa. Jag tänker på de som redan kämpar med någon kronisk sjukdom. Jag tänker på alla dem som skulle vara glada om de hade möjlighet att välja om de kunde trängas (på en brygga i Smögen) eller inte. Jag tänker på dem som skulle gråta av ren glädje om de hade tillräckligt med syrgas på sina överfulla covid-avdelningar. Jag tänker på den kämpande sjukvårdspersonalen runt om i världen. De som inte ens vet hur en semester på bryggan (i Smögen) stavas.
Jag tänker på dem, när jag ber er att dela med er. Av er omtänksamhet. Åk inte iväg och trängs där ute i världen. Och kom inte hem och trängs här hemma. Tänk er för. Var snälla. Bry er. Och tänk på hur bortskämda med yta och pengar och vaccin vi är i vår del av av världen. Tänk på att pandemin inte är över. Den är inte över förrän alla kan känna sig säkra på att inte bli allvarligt - eller i värsta fall dödligt - sjuka i covid-19.
Och om ni inte orkar tänka - och absolut inte läsa igenom hela den här långa, tråkiga och massiva texten - LÅT BARA BLI ATT TRÄNGAS då, det är allt ni behöver tänka på, om ni inte orkar tänka på att världen är stor. Väldigt stor. Och att du bara är en liten del av den. Men en viktig del. Gör din del av jobbet - trängs inte. Håll avstånd. Vänta på din tur.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Till sist tänker jag på orden "som vanligt igen". Jag är ledsen att behöva säga det; men vi måste nog vara beredda på att leva med - och i - en annan definition av "som vanligt" i framtiden. Kanske är det äntligen dags för mera medmänsklighet. Kanske kan demokrati bli något mer än ett fint ord i många av dagens despotiskt styrda stater. Kanske kan ordet solidaritet få agera något annat än statist på en banderoll vid första maj?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar