Kontrasterna. Det är de vi brukar luta oss mot, det är de vi brukar skylla på. Kontrasterna. Mellan ljus och mörker, mellan det lättsamma och det svårbegripliga.
Det här skulle egentligen bara handla om sakerna med patina. Cirkeln av ting som går runt och runt. Både i ett större perspektiv och på hemmaplan. På byrån. På skänken. Ja, var ni vill - blanda och ge bland era redan använda saker och ting.
Men mörkret faller tungt och ljudligt runt världsknuten igen, och då är det svårt att bara vara glättig. Därför tänder vi ett ljus. Ett ljus för alla de som kämpar. Ett ljus för de som misströstar när framhjulen verkar gå bakåt igen. Ett ljus för de som inte överlevde. Ett ljus för alla människor som just nu famlar i mörkret, i Afghanistan. Och i alla andra krigshärdar runt omkring oss på planeten. Vi tänder ett ljus och kavlar upp våra medmänskliga ärmar.
Vi närmar oss ytan en stund, försiktigt, med respekt för de som inte har möjlighet att se ljuset i sitt mörker just nu. Med tacksamhet inför att vi lever här i de lättare sammanhangen, i den relativt sett trygga delen av jorden.
Kostar på mig ett litet fniss, när jag tänker på att jag klagade på att allt verkade så beige. Där ute i inredningsvärlden alltså. Mest klagade jag förstås på att det tillverkas så mycket nytt, nytt, nytt hela tiden. En hel del nytt i beige-skalan, vad det verkar...
Sedan hände både det ena och det andra. Det stora möbelvaruhuset bjuder på både rysch och pysch i sitt samarbete med färgstarka Zandra Rhodes. Härligt blankt, glänsande med volanger och färgstyrka. Även om det kanske inte riktigt är min stil. Men jag bejakar det bejakande i det hela. Och hoppas det finns flera produkter i kollektionen som håller för att ingå i återanvändningshjulet i många, långa årtionden framöver. Ljushållarna i veckad metall verkar till exempel lovande.
För det är klart att vi får köpa nytt ibland också, även om jag personligen knappt alls gör det längre. Om man fastnar för något oemotståndligt som komplement till de saker man redan har, då får man tänka till om det är något man vill leva länge med, och sedan lämna vidare, där någon annan sedan kan bli glad över ett roligt second hand-fynd.
Svenskt Tenn. Med underbara Estrid i spetsen. En grundare och föregångsfigur med absolut känsla för att mixa älskade favoritobjekt. Karin Mamma Andersson. Den diskreta charmen. Inte ofta, som sagt, som jag lockas av nya produkter, men här skulle jag gärna lägga vantarna på att par konstnärliga produkter med hög charmfaktor. Ett samarbete mellan design-anor och ett konstnär som behandlar nutid och andra tidsrymder med säker hand.
Jag fastnar för brickorna, för där kan man få ett dyrbart motiv utan att det kostar skjortan. Filmtema. Bland annat med paradisets vara eller inte. Handen med nyansrika naglar, något vi känner igen från filmfestival och affischer. Habegäret nafsar mig i hasorna. Där finns annat fint också - kanske något att önska sig av tomten? Fast min tomte har ju nästan alltid vintage i blick. Får se om han går att blidka. Blink, blink. Gå in på Svenskt Tenns hemsida och krafsa, klösa, scrolla och drömma, kan man ju alltid göra. Fina grejer.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Jodå. Jag planerade ju att göra en egen lite beige hörna, med hjälp av mina älskade vintage-ting. Skänken i sovrummet/arbetshörnan är en utmärkt plats för det mer homogena färgschemat. Här finns redan den brunare färgskalan normalt. Nu förstärker jag det hela lite bara, genom att byta en grön vas mot en i murrigt, höstigt uttryck. Bland annat. Jag har nog någon mer beige tanke på lut. Kanske förvandlas något färgstarkt till trist och intetsägande, när jag ändå är igång. Hm. Haha. Eller inte. Färg kan jag inte leva utan, men ett beige hörn eller två, kan väl få gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar