Sommarens rygg

Den här veckan markerar nog återgången till vardagslunken på riktigt för väldigt många, tänker jag. När skolorna kör igång med plugg och läxor i högsta hugg. Förhoppningsvis blir det en trygg lunk för de små - och halvstora - där fokus får ligga på annat än covid-19. 

Även om pandemin inte får glömmas bort, varken här hemma eller runt om i världen. Har just uppdaterat mig en aning på det aktuella världsläget, det ser bekymmersamt ut på många håll, särskilt där situationen redan är ansträngd ifrån början. 

På många håll saknas vaccin. På många håll har mindre än tio procent av hela befolkningar blivit vaccinerade. På Haiti, bland annat. I Thailand, bland annat. Och här hemma varnar FHM för stigande smitta om vi inte fortsätter att följa restriktioner och rekommendationer. Håll avstånd, helt enkelt, så gott det går, till de som inte ingår i din bubbla. Blablabla. Usch, vad jag babblar, om allt det där som ni redan vet och så.

Anyway. Hur har helgen varit? Vilken helg, va? Statsministern. Vår kära statsminister, måste jag säga. Sällan har jag känt mig så trygg som under Stefan Löfvens ledning. Läser om lovord från både höger och vänster. Det är många som uppskattar Löfven, även om alla inte gillar hans politik. Själv har jag alltid upplevt det som att han verkat så reko. Arbetsam, ärlig och rent ut sagt väldigt trevlig. Någon som bryr sig, någon som verkar intressant att snacka med. Någon som bryr sig internationellt dessutom. En av dem som minns vad ordet solidaritet betyder. 

Även om jag blivit, blev, är otroligt besviken på vändningen i asylpolitiken. Asylrätten är okränkbar. Och människor som levt i vårt land i många, många år i väntan på besked om uppehållstillstånd - de ska inte, får inte skickas bort från ett liv som de levt här i lika många år som sina yngsta barns ålder. Vilket inte är ett helt ovanligt förekommande scenario. För att inte tala om unga människor som inte minns något annat liv än det nya. "Nya", får vi nog lägga till, efter deras långa tid här. Det är omänskligt, och där har jag inte gillat de senare årens sosse-politik något vidare.

Men Stefans kompromissvilja och trygga hand genom osäkra tider, den har jag aldrig tvivlat på. Hatten av. Kan till och med tänka mig att niga lite. Bara lite. Och vem blir det nu då? För mig är det inte självklart att det ska bli en kvinna. Visst, det är hög tid. Men jag är trött på kvinnosnacket (säger hon vars blogg liksom bland annat handlar om just det - dem - oss). Jo, jag är trött på könssnacket. Det vore bra om vi började prata personligt istället. Mänskligt. Vem är den bästa personen för jobbet? Den frågan är väl ändå viktigast? 

Hellre rätt man än fel kvinna, tänker jag. Hur tänker ni? Eller ni har kanske inte alls hunnit smälta avgången ännu? Det kom ju lite oväntat och plötsligt, för de flesta, vad det verkar. Det allra viktigaste för mig är att det blir en person som aldrig tvekar att blicka ut. Mot omvärlden. Över hela planeten. Som aldrig tvekar att sträcka ut en hjälpande hand där det behövs. Någon som vet vad samarbete över alla gränser betyder på djupet. Någon som ser bortom, ja, bortom helt enkelt. Någon som tar fajten mot egoism, rasism och syndabockskultur.

Najwa Alimi. Vilken kvinna, va? Nu snackar jag i kvinnotermer för att det är viktigt att göra det på många ställen och i flera sammanhang. Som i Najwas hemland Afghanistan. "Det här är slutet för den moderna afghanska kvinnans existens." Ett obehagligt realistiskt konstaterande från den högt respekterade och prisade journalisten och människorättskämpen Alimi. Se reportaget (i SVT:s Agenda från igår) om hennes rädsla för repressalier efter maktövertagandet i Afghanistan. Rädslan för egen del, för de afghanska kvinnornas del - och för hela landets framtid. 

Rädslan för att bara bli betraktad som ett könsobjekt och inte sedd som en egen person. Brrr, jag ryser av obehag för Najwa Alimis och alla hennes civiliserade och rättskaffens landsmäns och landskvinnors skull. Hur ska det gå? I ett land där det nu finns människor i ledande ställning som på riktigt tycker att det kan vara rätt att använda piskrapp och avhuggna kroppsdelar i ett rättssystem som stavas 2020-tal. Kändes väl omodernt med prygling redan på medeltiden, tänker jag. En bakåtsträvande utveckling, som håller landets alla framåtsträvare i sträckbänk.

Annars då? Jo, vi läste ut en bok. Och började på en annan. Från lättsmält och småputtrigt till Kerstin Thorvall. Haha. Ja, hon kan nog inte kategoriseras så enkelt. Hon är för stor och speciell och larger than life för att passa in i något annat än sitt eget namn, tänker jag. Hon är hon, helt enkelt. Den försvunna mamman, så heter den. Vi har bara kommit till sidan tjugotvå, men ändå. Verkar kul och lovande. Högläsningsbok nummer sjuttio, är det. Jojo. Det som började med att mannen och jag ständigt fick avbryta våra respektive nöjesläsningar för ganska många år sedan, är nu en fullskalig högläsningsövning. Eller vi börjar nog bli proffs. Läser inlevelsefullt och smått teatraliskt, skulle jag tro. Överdramatiserar säkert en hel del också. 

Ska kanske förklara det där med avbrytandet? Jo, så här; vi ville hela tiden läsa upp något stycke ur våra respektive böcker för varandra. Det blev så hackigt. Dessutom undrade vi ju hur det skulle gå - i den andras bok. På den vägen är det. Eller inte. Numera läser vi mer eller mindre alla nöjesböcker tillsammans. Högt. Fast sedan läser vi ju en hel del annat också. Fakta. Och jag läser mycket i research-syfte. Eller av ren nyfikenhet. Får någon vecka sedan läste jag en väldigt bra ungdomsbok, till exempel. Den ska jag nog berätta lite om en annan gång, tänker jag.

Två filmer såg vi också under helgen, eller tre? Jo, tre. Hyfsade. Eller mer än hyfsade faktiskt. Mia Madre (2015). Italiensk. Av och med Nanni Moretti. Om en kvinnlig regissör. Rätt kul. Rätt italiensk. Och Light of my life (2019), av och med Casey Affleck. Om en slags pandemi. Usch, tänker ni. Men den var rätt fin. Talande bildspråk och inkännande skådespeleri. Även om den förstås var hemsk också.

Corona Film Club. Den tredje filmen. Om och med filmmannen Stig Björkman och hans vänner runt om i världen. Vilken filmpärla av Stina Gardell! Långsamhetens lov. När pandemin är som bäst, och värst. Stig saknar sitt liv på resande fot, men hindrar livsledan från att komma smygande med det som har varit hans bästa recept mer eller mindre hela livet - film. Från det att han förälskade sig i Jane Powell och hela filmkarusellen när han var tio år, till under karantäntider när han byter erfarenheter med sina många filmintresserade/filmskapande vänner. 

Se, se, se bra dokumentärfilm och njut av en stund i Stigs sällskap. Han verkar så snäll och intresserad av sin omvärld. Och kul och bjussig och kunnig och smart. Det är förresten han som har gjort dokumentärfilmen om Ingrid Bergman - Jag är Ingrid (2015).

Om inte annat kan man se Corona Film Club som en enda lång filmtipslista. Minst ett dussin filmer nämns under filmens gång, fyllda av namnkunniga skådespelare och spännande regissörsnamn. Jag tvingade faktiskt mannen att skriva ner alla. Kändes som att vi har missat ett par filmrutor vi inte borde fortsätta att missa. Som Phantom Thread. Någon som sett den? Av Paul Thomas Anderson. Med Vicky Krieps och Daniel Day-Lewis. Från 2017. 

Oj. Det blev visst lite långt. Men det var det värt. Om jag kan få en enda av er att börja se mer bra film, då var det definitivt värt vartenda ord.

Högtrycksrygg, eller lågtrycksrygg? Ja, det är frågan - hur man ser på sensommaren och hösten. Full rulle eller långsamhet i sin bästa bemärkelse. Vi vänder inte sommaren ryggen, vi vänder bara blicken framåt, ska vi säga så?

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det är mamman jag fastnar för, i den ena filmen - Mia madre. Och dottern i den andra - Light of my life. Vilka skådespelarinsatser! Giulia Lazzarini och Anna Pniowsky, två skådespelare på olika platser i livet och sina karriärer, men minst en sak har de gemensamt - gestaltningen, i den högre skolan. De spelar så där bra så att man tänker att de inte alls gör det - spelar. De är. Se Mia madre och Light of my life för deras skull, om inte annat.

pps Nej, det är inte mannen på fotot ovan, även om det kommer ur hans sjuttiotalsalbum fullt av tidstypiska godbitar. Det är en av hans skolkamrater, tror jag. Jag undrar om han inte till och med heter Stefan? Hm.