September-pojken

September. Bara namnet. Skönhet i ord. Månaden när sensommaren har chansen att visa sig från sin bästa sida. Och visst är det konstigt, men visst känns mörkret aldrig lika mörkt i september som i augusti? Kanske beror det på att vi vant oss vid skymningen som faller snabbare? Kanske är det ren och skär magi? Vetenskap är det förmodligen inte, mer en känsla - en vetenskapligt underbyggd känsla? Finns det sådana? Nä.

Fast sedan när litar poeterna på vetenskapen? Poesin vet att världen är för härlig och komplicerad - härligt komplicerad - för att överlämnas enbart åt den beräknande vetenskapens män. Här måste till andra rymdar. Fler stjärnor än bara de på himlen. Större rymdmått. Sådana som bara poeter känner till, oräkneliga, otaliga.

Nåja. Nog flummat för idag, tycker jag. Även om poetisk magi är det bästa som finns - något vetenskapen kanske skulle må bra av att titta närmare på, med hjälp av sina formler och fabuleringar. Eller vad tror ni?

Allvarligt talat, vi behöver en kalenderkille, tycker jag. En vintage-kille, såklart. Och jag hittade en åt oss - den bäste. Mannen! Mannen har varit en september-pojke i hela sitt liv, så med sådan lång och trägen övning i blick och rygg och bakhuvud, måste det förstås bli han som får pryda månadens första dag. Ta-daa! Mannen! Han är väl fjorton här, eller så.

September-jackan är på. Här i form av en grön och skön sjuttiotalsmodell. September-jackan, ja. Den som åker av och på, i samma hastighet som Celsius vevar sitt kvicksilver upp och ner - och upp. Sjön. Ekan. Och en kompis mittemot. Det är han som fotat - kompisen. Och sedan har mannen (pojken, då) fotat tillbaka åt andra hållet. Där kan man se att de har en gitarr med sig i båten. Till och med där spelade de alltså. Kul kul.

Och på tal om kul, vi måste börja den här ljumma månaden med några rader jag hittade för ett tag sedan. Ett gammalt brev, som låg instucket i en bok. Ett brev både mannen och jag nästan glömt bort. Ett brev som han skrev till tant Elin när han var sex år. Ofattbart snyggt skrivet av en sexåring måste jag säga. Det ÄR orättvist att vissa hade/har både tre storasyskon, som kunde lära en både det ena och det andra - och en farmor som gärna bistod med kunskap och visdom. Förutom föräldrarna då förstås, men de var nog oftast väldigt upptagna med sina jobb som lantbrukare. Jaja, livet är orättvist. Så är det ju bara. 

Fast det blir ju folk av oss som inte har några syskon också - oftast. Eller någon farmor eller mormor eller morfar eller farfar i livet när vi är små och kunskapstörstiga. Jaja, så är det. Men man kan ju alltid göra som jag gjorde när jag var liten. Jag "adopterade" diverse äldre gummor och gubbar. Gick helt sonika hem till dem och fick på så sätt min beskärda del av gammelkunskapen. Man behöver inte gräva guld där man står, det går bra att leta lite längre bort också.

Anyway.

Till saken. Till brevet. Det börjar med "ricktigt busväder och "träderna som skakar". Fniss. Sedan berättar han att han gjort gåtor och tillverkat korsord. Som om ingen tid alls gått sedan dess, tänker jag och kikar bort mot skrivbordet där ett pinfärskt korsordsskapande ligger och väntar på nästa luriga ord som ska flätas in, av den fortfarande flitige korsordsmakaren. 

Sedan berättar han att han har ritat fågeln, som flyger fram överst i brevet, alldeles själv: 

"... Och den här fågeln har jag ritat själv. Jag kan rita fåglar. Dom blir så roliga så jag kan inte hålla mig för skratt. Hm! Ett ögonblick. Jag är törstig. Mycket underligt! Igår var det så varmt så det varmade in igenom fönstret, och så är det busväder idag. ... "

"... Vill tant Elin se några verser? Idag slipper Elsa och jag bära ved. Nu går hon upp och nu går hon ned. Aldrig blir jag så glad. Här blommor inga blad. Jag har en anka som heter Kallig. Han är mycket mallig. Ja, så var de där verserna som jag har hittat på. ..."

Därpå berättar han att farmor snart kommer in, för klockan är tio i sex. Och att de ska äta strax, därför är det nog bäst att han slutar sitt brev nu. Men först radar han upp några gåtor också. 

Jag tänkte att vi kunde avsluta månadens första inlägg med en gåta som påminner oss om att september är en fin utflyktsmånad, den också. Bara den bestämmer sig för att visa sig från sin bästa sida.

"... Båten seglar man med, men till vem då? Andra sidan sjön. ..."

Sköt om er.

<3

/helena

ps Hm. Den första dagen brukar det ju bjudas på mer än ett inlägg här inne ibland. Hm. Kanske blir det så även idag? Vi får väl se. Ni får väl se.