- Nej, stanna där! Mannen stannar upp, förvånad, undrar varför jag tar i så. Men det är ju inte honom jag ropar till. Jag skriker på trädet. Huh? Alltså, jag pratar med löven. Huh? Haha. Antar att ni tänker att jag förmodligen har tappat det totalt nu, men se där tar ni fel. Det är träden, buskarna, växtligheten, som sakta och säkert håller på att tappa det. Sina bästa vänner, håller de på att förlora just nu. Släpper dem bara, som om det inte spelar någon roll att de försvinner. Det handlade kanske bara om ännu en lättsinnig semester-flirt?
Vad pratar jag om? Träden och deras bästa sommarpolare löven, naturligtvis. Bladen. Jag tog bladet från munnen och önskade mig det omöjliga: Höst OCH gröna löv på träden. Man kan inte ha och äta kakan. Man kan inte älska alla årstiderna och ändå vilja att allt ska vara grönt hela tiden. Så är det ju.
På samma gång är det ju höstfärgerna jag älskar mest, håller högst, även om grönt i alla dess nyanser är färgen på mitt miljömedvetna hjärta. Orange. Lejongul. Olivgrön. Vinröd. Brandgul. Mossgrönt. Den mustiga, mastiga, fullmatade färgskalan talar till mig året runt. Tilltalar oss med sin dova och mjuka och vemodiga röst.
Så när jag skriker: - Nej, stanna där! till träden och de andra växterna som bara följer det mest naturliga mönster som finns: Årsringarnas, då menar jag egentligen; sov gott, och kom snart tillbaka, mina små vänner.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Men det är ju fortfarande många löv som håller sig på mattan, så att säga. Som står pall en kall natt eller två, innan de skiftar färg och lämnar sin plats på grenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar