Här hemma - någon bollar med en boll

Har rullat fram Cayenne, tror jag. Det var väl staden som kom först? Inte pepparn? Frågar jag mannen som inte heller är säker. Varför detta intresse för staden och peppar, undrar ni. Jo, för det pratas om det i boken vi läst ut. I Kerstin Thorvalls: Den försvunna mamman. Det pratas om peppar där. Mer ska jag inte säga om det, om någon vill läsa. Däremot måste jag berätta om en känsla som infann sig mellan raderna. Det fanns en stark känsla av igenkänning bland orden, och jag tyckte det var en lite konstig känsla, med tanke på att jag inte läst något helt och ordentligt av Thorvall förut - trodde jag. 

Det visade sig, vid en närmare genomläsning av hennes gedigna skrivar-CV, att jag nog har läst både det ena och det andra av henne. För länge, länge sedan. Kände igen flera av titlarna bland allt det hon skrev för den yngre läsekretsen också. Aha-känslan blev total, när jag förstod att hennes underfundigheter, skarpa språk och humor förmodligen finns inetsat långt bak i mitt bakhuvud någonstans. Sådant är lustigt, men visar också på att starka läsupplevelser kan stanna kvar hos oss länge. Kanske för alltid i någon form. Som en intuitiv känsla, om inte annat.

Annars då? Jo, jag funderar på vad jag ska måla här näst. Kanske något mer djur? Ett av alla dessa underliga och fantastiska? Eller några av dem som har fått dåliga matvanor på grund av oss människor, kanske? Läste ni om aporna som sökt sig in till stadsmiljön för att de längtar efter snacks? Haha. Lite som vanligt folk då, sa jag till mannen. Men. Det är ju hemskt hur det har blivit, att vilda djur vant sig vid människor för mycket. Aldrig bra att börja behandla vilda djur som tama. Alltid bra att djuren känner en viss rädsla, läs respekt, inför människan och hennes domäner, tänker jag. För djurens egen skull. För att de inte ska ta efter våra dåliga vanor och så, menar jag. Hm. Suger det inte lite i maggropen? Funderar seriöst på att ta en kola till. Någon mer som vill ha? Inte? Haha. 

Utanför, i den soliga grönskan, bollar någon med en boll. Studs, studs, studs. En basketboll förmodligen. Och jag tänker på pingisen som vi aldrig hann se klart. Oj, oj, oj. Fortsatt alldeles för mycket bra och spännande sport att följa på skärmarna runt omkring oss. 

Världen myllrar av idrottare som presterar på toppnivå. Vi gläds åt Paralympicsmedaljer och glömmer nästan bort EM i ridsport i samma andetag. Men nu har vi tagit igen lite, även om kropp och själ skriker efter annat än sport på TV just nu. 

Får se om vi slänger ett öga på Finnkampen också. Förmodligen kan vi inte låta bli. Vi måste ju se om det kommer några fler intressanta nykomlingar - eller genombrottslingar, som han uttryckte det förra helgen - Alhaji Jeng. I avdelningen kriminellt kul sagt. Genombrottsling. Ett fenomenalt påhittigt ord, från en fenomenalt skicklig expertkommentator.

För brottsligt spännande är det ju, med idrott. Högt och lågt. Fast det gafflade jag ju så mycket om förra (SM-)helgen, så nu får jag väl tagga ner lite om det. Men ändå: Tänk, Finnkampen är nästan hundra år, and still going strong. Och fortfarande på lekande lätt och blodigt allvar. Kampen fortsätter. 

Och jag funderar på att vinna en omgång scrabble till. Måste bara kolla om mannen vill. Det vill han nog, för han vinner ju nästan varannan omgång numera. Nästan, sa jag. Hans oäkta fru börjar bli gammal, medan han själv bara åldras som ett förädlat årgångsvin. Haha. Eller nåt.

Sköt om er.

<3

/helena

ps På tal om snacks, eller åtminstone gott. Riktigt gott. Prova Coops kladdkaka, säger jag bara. Vi tjuvstartade firandet av mannens födelsedag förra helgen, med just en sådan smarrig och kladdig kaka. Ja, vi kan väl prova, sa jag dröjande och lite tveksamt, inför denna helfabrikat-tårta. Men oj! Oj, säger jag bara. Så kladdig. Så god. Prova, om ni vill, vågar och kan.