Visst. Det är klart. Att vi är corona-trötta, allihop. Å nej, inte en presskonferens till. Inte en enda till, orkar vi med. Eller? Jo, det är klart att vi gör det. För att vi måste. För att vi måste hjälpas åt allihop. Fortsätta att se framåt, tillsammans.
Det är vår medborgerliga plikt att hålla oss uppdaterade och välinformerade - och då vet ni att jag först och främst tänker på oss alla som världsmedborgare, men det är naturligtvis väldigt viktigt att hålla koll på vad som händer i din närhet också. Vad som är aktuellt i just din del, i just din region och så vidare. Men...
...när vi känner den där enorma tröttheten komma, när pandemi-uttråkningen blir påtaglig, då vill jag att vi blundar en stund och tänker på alla - över hela världen - som kämpar för vår skull. På de som står i frontlinjen på olika sätt. På sjukvårdspersonalen, som knappast har hunnit få tillräcklig vila efter allt sitt slit från morgon till kväll, ja, nästan hela dygn non-stop ibland.
Jag vill att vi tänker på forskarna. På alla vetenskapsmänniskorna som utvecklat välfungerande vacciner åt oss. Hur de oförtrutet jobbade med ljusets hastighet för att nå fram till målet - att vi ska kunna leva med den här virus-sjukdomen utan att de mest sårbara ska behöva sätta liv och hälsa till. Jag vill att vi blundar en stund till, och tänker på alla våra politiker. På de arbetsamma byråkraterna. På våra myndighetspersoner, flitigare än myror har de varit. Och aldrig har det väl varit myrornas krig så sällan på våra skärmar som den gångna tiden. Alltid, alltid verkar de jobba. Alltid orkar de jobba och pusha och stötta. Och le. Har ni sett det? Att de orkar le också.
Så låt oss blunda en stund. Stanna upp i våra vardagssysslor, och sända en klarsynt tanke av tacksamhet till alla dem som jobbat - jobbar! - hårt för att vi ska få så många som möjligt att hålla sig friska, må bra, överleva - och gå och vaccinera sig mot covid-19.
Jag tänker på hälsokommunikatörerna, de som handgripligen går ut och möter människors oro, osäkerheten som många känner inför att göra sin plikt och en samhälleligt väldigt viktig insats. De som följer upp och följer med in i själva vaccinationslokalen - håller handen, gör de visst ibland till och med. Åtminstone nästan. Jag tänker på de som jobbar på SKR. På den viktiga samordningen som måste ske överallt, för att logistik och frakt ska fungera, så att det finns gott om vaccin där just du finns. Just du, som fortfarande inte kommit iväg för din första dos, men alldeles strax är på väg att sträcka fram överarmen i en generös, omtänksam, solidarisk och väldigt viktig gest och handling.
Barnen. Särskilt de mellan 12-15 år, som snart, efter höstlovet, ska gå och vaccinera sig. De tänker jag extra mycket på, för att jag vet att de kommer påverka sina äldre syskon, sina föräldrar, sina mor- och farföräldrar att ta det där sista steget för att boka en vaccinationstid, om de inte vågat, hunnit eller har prioriterat det förut.
Lyssna på de unga, de vet vad de gör. De vet att vi måste strida för framtiden, för att alls ha någon framtid. Många av dem jobbar ju redan målmedvetet för att föra det livsnödvändiga miljöarbetet vidare. Nu vill de säkert gå och vaccinera sig också, för att de bryr sig om andra, om oss, om varandra.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar