Äsch. Just nu känner jag inte för att göra det här inlägget, eller det gör jag väl, men jag vill gärna stanna kvar i känslan efter filmen som vi just såg: 10 Items or Less. Paz Vega och Morgan Freeman. En skön blandning. En kul sak, med lite skärpa också, mellan raderna, mellan rutorna. Men mest kul. Feel good, utan att balla ur.
Häromdagen såg vi en annan film. Om en fröken. Vår nya fröken. Scenen är Tjeckoslovakien 1983. I huvudrollen ser vi en lärare som missbrukar sin roll som barnens kunskapskälla och ventil. För det är väl det en bra lärare ska vara? Någon som finns där för de unga, när ingen annan gör det? Någon som ska försöka jämna ut ojämlikheterna som ungdomarna har med sig från andra delar av sina liv. Det känns väldigt cyniskt att missbruka det förtroende som barnen investerar i de vuxna som de tror, och hoppas, och borde, kunna lita på.
Men se den ändå, fast den har en lite trist mental kuliss, så att säga. Se den för att den berättar om en tid när totalitära styren i Östeuropa utgjorde mer regel än undantag. Se människorna som utnyttjade det till sin personliga fördel. Och se alla de som inte utnyttjade det, utan blev utnyttjade och kom i kläm. Hur osannolikt den här lärarinnans beteende än verkar, så bygger filmen på verklighet.
Annars tänker jag en hel del på alla dem vi lär känna lite grand - utan att lära känna dem. Skådespelare, konstnärer, författare bland andra. Och även deras huvudpersoner, motiv, handlingar och karaktärer.
Filmen vi just såg (10 Items or Less) jobbar lite på det temat: När repeterar vi, spelar vi, och när är det skarpt läge? Sanning och konsekvens. Sanning utan konsekvens. Verklighet eller spel. Eller utspel. När går vi in och ut ur våra roller? När spelar det någon roll om vi tappar ansiktet eller förlorar förståndet? Vem bestämmer vad som verkligen är du? Omständigheterna? Samhället? Tiden? Eller du?
Vi närmar oss den här textens ursprungliga kärna. Vi närmar oss mjukt. Och ödmjukt. Vi närmar oss det skrivna ordet som vi alltid borde närma oss det, när någon lagt ner tid, möda, eftertanke och hjärta i arbetet bakom. Vi närmar oss med respekt, nyfikenhet och vänligt sinnade ögon. Kritiska ögon, men snälla.
"Each kindness makes the world a little better". Orden tillhör Jacqueline Woodson, även om de självklart tillhör oss alla också. Steg för steg, handling för handling. Det är det enda sätt vi kan rädda världen på, varje dag. Åtminstone försöka förändra något till det bättre. Each kindness, så heter en av Woodsons böcker för barn.
Och jag hittar konstnären/illustratören E.B Lewis där ute, här ute, på internets underbara, spännande och ibland slumpartat vänliga vågor. Han målar så att det känns genom skärmen. Akvarell, som jag gillar så mycket. Och annat. En trevlig bekantskap jag aldrig skulle gjort, om det inte slumpat sig så att jag nyligen läste en annan av Jacqueline Woodsons böcker. Ungdomsromanen:
Närmar du dig mjukt (översättning av Alva Dahl). If You Come Softly, som den heter på originalspråk.
"... - Det känns som om jag inte har sett dig på evigheter.
Pappa nickade. Han såg trött och tunn ut i sin blå skjorta och sina chinos, med stetoskopet dinglande ur fickan. Hans hår var som mitt förutom att lockarna hade blivit grå och blev allt tunnare.
- På akuten den här veckan. Hela veckan. Skulle inte bli förvånad om de får slänga upp MIG på operationsbordet snart.
- Du får inte jobba för mycket, pappa.
Jag hällde upp ett glas juice och ställde det på bordet innan jag la hans dubbelmacka på en assiett, och fortsatte:
- Jag saknade dig i söndags.
Vi brukade alltid umgås på söndagseftermiddagarna, sitta och läsa New York Times ihop. Mitt i en artikel kunde pappa rynka pannan och trycka ned tummen på ett stycke. 'Hör du vilka konstigheter de har börjat med, Ellie', kunde han säga innan han började läsa högt, långsamt, och särskilt betonade de delar han ogillade. Och jag brukade luta mig bakåt mot sidan av öppna spisen - jag satt alltid på golvet med anklarna i kors de där eftermiddagarna - och blunda för att lyssna ordentligt.
- I söndags, log pappa, kom det in en AT-läkare med Times i handen och jag tänkte att den tänker jag inte läsa förrän jag kan läsa den tillsammans med min Ellie.
- Tog du inte ens en snabbtitt?
Han skakade högtidligt på huvudet. ..."
Jacqueline Woodson har skrivit många många berättelser för barn och unga. Fått flertalet kända utmärkelser, välförtjänt uppmärksamhet och mycket beröm. 2018 tilldelades hon ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award).
När jag först öppnade boken (Närmar du dig mjukt), som var en dubblett tillhörande högen med barn- och ungdomsböcker som vi förmedlade från den snälle tidningsrecensenten till en skola i vårt närområde, trodde jag att det handlade om nutid. Nu nu, men nej, den är skriven för tjugo år sedan, även om den nyligen gavs ut på svenska.
Ämnet. Ung kärlek, att få älska den man vill och vara den man är, känns dock lika aktuellt som alltid. Även om jag önskar, önskar, önskar att världen rört sig en aning framåt sedan dess. Det här känns som en bra, utmärkt, högläsningsbok. Känslosam och diskussionsfylld. Ser framför mig hur den kan passa hen som snart är på väg in i tonåren, lite beroende på personlighet och mognadsgrad förstås.
Tillsammans i klassrummet gör den sig nog allra bäst, för den har ett jobbigt slut. Själv, så stor och övermogen jag är, grät jag floder. Floder. A whole river. För att det är så obegripligt hur världen har kunnat bli, och på sätt och vis förblivit, så orättvis som den är. På grund av färgen på din hud.
En allvarlig bok. Men vacker, poetisk, älskvärd, välskriven som tusan. Och rolig här och var. Som här:
"... - Jag kom att tänka på farmor, sa han.
- Okej. Vad tänkte du då?
- Jag bara tänkte på henne. Hon dök upp bara.
Han bet sig i underläppen.
- Kommer du ihåg den där gången när hon blev intervjuad om pappa?
Hans mamma log. Det var ett sorgset leende, fullt av fina och ledsna minnen. Jeremiah ångrade att han hade börjat prata om farmor. Ibland glömde han att farmor var hans fars mor.
Mamma ställde ned tallrikarna med spagetti på bordet.
- Vilken av dem? sa hon.
- Jag minns inte vilket program det var. Jag tror det var ungefär när han blev Oscarsnominerad första gången. Kommer du inte ihåg det, hon hade den där klarröda klänningen och det där fåniga halsbandet som jag hade gjort - det där av plastkorkar?
Hans mamma log.
- Hon sa att även om han var en filmgigant nu så hade hon fortfarande bytt blöjor på honom och kunde berätta för alla tittare att pappas bajs luktade precis lika illa som alla andras. Hon berättade för mig efteråt att hon hade velat använda det andra ordet, men att det säkert hade blivit bortklippt och att hon ville försäkra sig om att alla tevetittande amerikaner fick med sig budskapet.
- Norman fick totalt spel.
- Farmor och jag skrattade hur länge som helst åt det där, sa Jeremiah mjukt.
Han drog fingrarna långsamt över bordet. Ute på gatan hörde han några småtjejer sjunga Miss Lucy had a baby, she namned him Tiny Tim... Han svalde. När han såg in i den där tjejens ögon i dag var det något välbekant där. Som en del av honom själv. ..."
Sköt om er.
<3
/helena
ps På tal om att lära känna någon, utan att egentligen göra det... Där kan ju diverse instagram-konton utgöra sådana mötesplatser med människor, som du genast känner gemenskap med, fast du inte alls borde göra det - eftersom du inte känner dem. Russel Tovey. Jag hittar honom efter att par tryckningar där ute. Känner genast en sådan värme inför det han delar. Han är skådespelare (kan ses i The Sister - Systern - på SVT just nu), han älskar hundar och konst. Han delar sina passioner och sin välfyllda vardag med oss, på att sätt som får mig att le ända upp till öronen. Och just det, han har väldigt gulliga öron också.
pps Sorry, inga länkar och årtal och massa ordentliga faktadetaljer överallt idag. Ni hittar säkert duktigt och lätt det mesta själva där ute. För om jag skulle göra det jobbet i varje blogg-krönika, eller vad vi ska kalla det, skulle jag ju aldrig hinna se de filmer och läsa böckerna och ta del av alla de andra konstfärdigheterna som jag så gärna vill dela med er. Men om det skulle vara något särskilt ni undrar över - då svara jag gärna, så gott jag kan, i kommentarsfält, eller på mail.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar