Palett-ögon

Ta-daa! Här är den, den första riktigt intressanta bild jag lyckats skapa med kameran jag använder nu. Är supernöjd med att det känns som att jag börjar känna den här tröga, tråkiga gamla reservkameran lite bättre. 

Men ack, som vi gamlingar säger. Ack, vad jag saknar min kamera. Hoppas ju fortfarande på att den ska gå att laga på något sätt, svårt att överge en sådan trotjänare, som jag sagt. Svårt att vänja sig vid något annat än det som i princip suttit fastklistrat i mina bildjagade, bildtagande, och nyfikna, händer i mer än tio år. 

Men ändå, nu kör vi! Nu ska det fotas så fingertopparna blir blå. Hehe, nej, inte så, men det ska bli kul att se vad jag och den här mackapären kan uträtta tillsammans. Stordåd, väntar jag mig inte. Något mindre, men bra.

Det var nog bara det. Här ska fotas!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Att hitta en zon där tid och rum upphör. Ungefär så beskriver en av konstsamlarna det, i serien jag tycker ni ska se: Konstsamlarna. 

Konsten. Samlandet. Och njutandet. Att befinna sig bland sina verk. I sina verk. Ett andrum. En frizon. 

Och ett verkligt konstarv att visa upp och dela med sig av. För de lånar ut sina konstskatter till utställningar och museer världen över också, de givmilda tavelbitarna. Om de inte äger ett alldeles eget museum förstås, eller ett galleri. Tavelbitare, får vi kalla dem så? När det i mångt och mycket handlar om konst som inte får plats mellan ramarna. Här breder det ut sig. Sträcker ut sig. Över golvet och ändå upp till taket. Någon skulptör använder till och med en hel bil som sockel till sitt framknådade verk. Bara en sådant sak.

Konstsamlarna. En liten palett-pärla i sex halvtimmeskorta avsnitt. Borde kanske visat upp en annan färgskala här, för serien om de passionerade, excentriska konstsamlarna är norsk. Handlar mest om spännande norrmän med samtidskonst i blick. Wanås? Någon konstnärlig ådra som bubblar till av det namnet? Jodå, den utbredda, utsträckta, skånska parken full av varierad, namnkunnig och storartad konstambition, finns också representerad i ett av de små, alldeles för korta, avsnitten. 

Finns på SVT-play. Kul för alla som gillar konstig och spekulativ konst. Det klassiska, romantiska och mer traditionella måleriet finns också representerat, om än mindre talrikt. 

Och om man inte gillar modern konst och människorna som gillar den, då går det ju bra att sitta och reta sig lite på det hela, om man vill, tänker jag. Och oja sig. Ojojoj, vad konstigt. Över slängda bananskal och annat skoj.

Själv njuter jag av varje ruta! Funderar till och med på att se om de sex små avsnitten igen. Och skärmdumpa varenda synligt och tilltalande konstverk. Kan man bli skärmdumpskonstsamlare?

Magkänsla. Det har de verkligen, konstfolket. Och på norska låter det ordet så extra vackert i tal, tycker jag.