Blev väldigt inspirerad av bilderna på Greta och naturen. Bestämde mig för att fixa fram lite egna skogsnyanser. Tänkte dela några av dem med er. Här och nu, om ni har tid och lust. Den här ovan kallar jag: Är du grön?
Stammen, heter den här, kort och gott. Tog alltså med mig kameran, den jag behöver öva mig på, och bästa fotomodellen, och letade efter den mest naturliga palett som går att hitta - naturens egen. Eller om det var motiven som sökte sig till mig? Det kändes nästan så.
En gång myntade jag begreppet: de mest levande pixlarna, eller något i den stilen. Skogens minsta pixlar - löven. Toppen! Den/det heter så - bilden/fotot ovan.
Tall talk. Lite lagom ordvitsigt. Men faktum är att det borde vara en mänsklig rättighet att gå ut och snacka lite med ett träd.
Kram! Det är inte självklart att hitta ett träd som du inte når hela vägen runt, men det känns sunt, när man väl gör det. Årsringarna tar plats.
Sorry, här blir det onödigt vitsigt igen - stämmer. Stämmer. Som stammar i plural. Fast också en undran om det inte är något lurt med den där stammen, den längst bort? Som i: Stämmer det här verkligen?
Ledtrådar. Nej, det stämde inte. Det var inget levande träd, det växte trådar på det. Eltrådar. Kablar. Så så sabla långt ifrån civilisationen var det ju inte. Mest bara ett stenkast från stan och den trygga betongdjungeln.
Blåklockan klämtar. Det är hög tid att förstå att vi inte kan behandla naturen hur som helst utan att den slår bakut. En enda klocka klämtade fortfarande i gräset. Så glad en enda fullkomligt perfekt växt kan göra en!
Kamouflage. Och visst, vi kan ju gömma våra syrehungriga lungor och längtande själar där ute bland mossa och lav och annat som växer på gren och sten. Men jag kan inte låta bli att tänka att det vore bättre om naturen fick gömma sig hos oss, långt in i våra naturälskande hjärtan. Lägga sina blad att vila, bland våra klimatsmarta steg och val.
Sköt om er. Och det gröna.
<3
/helena
ps Naturligtvis låg det en massa skräp här och var och där också. Fick parera linsen förbi både gummidelar, pappmuggar och annat som bara inte hör hemma där ute. Så trött. Så trött. På att tvingas dela naturupplevelser med skräp - och de som väljer att skräpa ner efter sig.
Anyway. Finns fler gröna foton att gå igenom, kanske redigerar jag in något mera hit. Så småningom. Tiden är kort i rocken. Kanske måste jag prioritera något annat. Skrivandet kommer på efterkälken när jag ägnar så mycket tid åt mina bilder, men jag älskar ju just den symbiosen - den mellan orden och bilderna. Den är min. Den kära paradoxen är min. Min att hantera. Min att manövrera.
Tidsbrist - varför är det så sällan brist på det, tro? ;).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar