Varför är det så mycket roligare att sätta fram saker än att ställa tillbaka dem? Kanske för att något vackert uppstår i det oväntade mötet? I mötet mellan det som ska hit och det som ska dit. Och det som ska stanna.
När det ena hamnar jämte det andra, upptäcks färgharmoni och andra beröringspunkter som aldrig skulle setts och uppstått om de inte korsat varandras väg. Från punkt b till a. Från ena sidan till andra sidan. Och så vidare.
Som det här, i farmors-fåtöljen, som vi kallar den ärvda sittmöbeln. Här möts vår, sommar och jul. Här träffar många varma månader frostnätter i pappersformat. Här ligger almanackorna från andra tider. Från då, när vi inte var födda ännu. Och här ligger duken som är alldeles för röd för att passa våra julbord. Kanske förvandlas den till en färdig bonad en vacker dag. Kanske räcker tiden till, till att ta fram nål och tråd. Och resten av tiden ska väl få plats i en byrålåda, tänker jag.
I en annan låda hittar jag ett ljus, men det är inte ljust och fint som jag vill ha det, det är rött. Får väl skrapa bort färgen då då, tänker jag.
Det här är ett sådant stearinljus där färgen mest finns på utsidan, då går den relativt lätt att skrapa bort. På vägen från rött till ljust uppstod en kul effekt. Såg lite ut som sår. Kanske kunde vara något för Halloween? Ett blödande ljus? Buuuuuhuuuu. Haha.
En av hemmets bästa vintage-vyer. Här möts flera kära ting. Ting som nästan känns som att de är kära i varann. Åtminstone ibland. Ibland bråkar de om uppmärksamheten. Jag gillar när varje sak syns, men ändå hittar sin självklara plats i sammanhanget. På skåpet trivs den homogena färgskalan. Men runtomkring knackar färgen på.
Skatfjädrarna har flyttat till blomsterflickan på skänken, som ni just såg. Eller råkar någon komma från en råka, eller en kaja? Anyway. I ljushållaren förbereds just nu för mörkare tider. Även om ljuset vid den här tiden på året tillhör något av det mest lockande. Sensommarljuset. Ännu ett ord på s som vi gillar. Så klart. Naturligtvis.
Det blev ganska bra. Drog bara med en räfflad matkniv och kvar blev ett slags naturljus, med räfflig yta.
Naturligt ljus? Haha, nä, här drog jag på med blixten för att verkligen visa er hur ljust ljuset blev. Och fint, på plats i hållaren där metall och glas bildar en spirande förening. En sammansvetsad vintage-duo. En trio, när stearinet kommer på plats. Tre element. Fyra olika som blir ett. Med det mest naturliga på utsidan - naturen.
Stilla. En kort sekund bara. Sedan blåste jag ut det igen, himlen var på alldeles för gott humör, ville inte slösa stearin. Men sedan, när säsongsmörkret faller tungt och vi minns, då måste vi tända ljus. Många. Många. För alla de som inte finns längre. För dem vi aldrig ska, kan, får, vill glömma.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar