Fem särskilt fina - sommarens svans

Hej på er. Håller på att fota en bild, något som ni nog får ta del av senare, längre fram i tiden, kanske. Men nu ska vi dela en Fem särskilt fina, tänkte jag. Vi passar på att njuta lite av vintage-sakerna som ingår i bilden jag skapar. Är ni på? Bra. Då kör vi.

Här och nu. Det är något med den här tiden. Det är inte sommar längre. Det är inte höst ännu. Sensommar, det är ett slitet ord på en ganska lång och varierad tid. 

En tid som är som en skattkista, tänker jag. Dolda skatter, i form av stjärnhimlar - och annat som inte syns när solen lyser för starkt. 

Det blir som ett skimmer. Läste någonstans att den här tiden på året bjuder på en särskild sorts dimma. Ett slags disig dimma. Strålningsdimma. Strålningsdimma, vilket strålande vackert och drömskt ord. Eller hur?

Sommarens svans. Kan man inte kalla den så, tiden som pågår? En efterlängtad tid mellan då och sen. Nu.

PS. Inte som i PS sista sommaren, utan som i PS sista sommartiden på året. Det är något med den mörka, mulliga, mylliga grönskan. Den som doftar jord och andas mättat syre. Den som förbereder sig för att multna.

Den sista växtlighetsdroppen som hälls ut över oss. Lukter, som bedövar med all sin arom. Doften av vinter går också att ana där någonstans. En efterlängtad, annalkande vilotid för det vänliga, fortfarande fylliga, gröna.

Lika självklart som att poeterna blir mer poetiska, lyser stjärnhimlarna starkare. Starka stjärnor, klara strålar.

Sommarens svans. Den har knorr!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vi tar det piano och poetiskt den här gången. Lugnt och lyriskt, med andra ord. Vi låter oss inte störas av siffror, uppradningar och fakta. Vi njuter bara av vintage-tingens ordning, och oordning. Ni har ju ändå sett allt förut, åtminstone om ni följt med mig på vintage-vägen länge. 

Men. Men låt mig ändå tillägna bokstäverna S och P, som i PS, till två människor som bidragit till sakerna här:

P, som i Percy och porslin. Gefle. Kannan med Vinranka på. Älskar det flytande färgmättade blå. Och kurvorna, svängarna, böjarna, och ränderna som aldrig går ur.

Och S, som i Sigrid. Min salig farmor som slingrade till det snirkligt sköna tennarmbandet en gång i tiden. Hon som jag knappt minns, var bara tre eller fyra när hon gick bort. Men genom tingen signerade med hennes hand, de som hon skapade, eller bara ägde och bar, lever hon vidare och vidare. Eller om det var snirklade hon gjorde? Vackert i vilket fall.