Det var ett tag sedan, vi körde en riktig Fem särskilt fina. Så här plockades det fram några saker som verkligen stavas särskilda och fina i min vintage-bok. Ordet septemberlängtan då? Det bara kom till mig, som en slags självklarhet. För att september är så fylld av längtan. Längtan framåt, med minnet fullt av sommaren som varit.
H. C. Andersens bladiga bokband tillsammans med fågelvasen och den lummiga trädgården som också råkar ha dansk avsändare: B. Wiinblad. Snigeln. Min älskade glas-snigel. September. Hoppas den vill snigla sig fem.
För långsamt vill vi att hösten ska göra entré. Vi vill hinna njuta varje solmogen dag. Varje sensommartimma.
Det gamla pennfacket. Ådringarna i träet konkurreras nästan ut av alla kvardröjande linjer. Streck som tiden inte kan sudda ut.
Pennskrinet, som en tidens skattkista. Tomt, kan det verka, men förmodligen fullt av skuggorna efter någons snirkliga och mödosamt nedplitade drömmar.
För kanske är det just den här hösten, som någons drömmar ska gå i uppfyllelse? Kanske ska skoldagarna förvandlas från svåra ankungar till vackra, långa svanhalsar - för någon liten kämpe där ute bland de tidsenligt glest ställda bänkraderna anno hösten 2021. Vem vet? Vi kan bara hoppas.
Och vi håller väl alla tummar vi kan, för att så många goa ungar som möjligt åtminstone ska börja närma sig just sin framtids drömmar. Med tillförsikt ser vi fram emot deras framtider.
Lite musik måste vi förstås också ha. Och romantik. På andra sidan trädgården i miniatyrformat uppvaktas Julia av sin Romeo. Jag önskar bara att det händer att Julia tar upp gitarren själv ibland, och beger sig till gatan där just hennes Romeo bor. Att hon inte tvekar en sekund - att spela ut sin septemberlängtan, ackord för ackord.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar