Regn mot blad. Ett av de vackraste ljuden i världen, åtminstone i min värld. Soft löv-musik mot trumhinnorna.
Solen åker jo-jo. Bakom molnen, framför molnen. Men mest mellan molnen. Lamporna måste tändas en stund mitt på dagen, när solen tar plats bakom sitt ljusgrå sensommartäcke. Den ligger och drar sig, tills den plötsligt får lust att kasta av sig täcket igen. Av med lampan.
Tänker på metaforen som fick mitt tonåriga jag att gå i spinn, idag tycker min mycket medelålders inre tant att den är väl utsliten och alltför välbekant för att räknas riktigt längre. Regnet. En liknelse för världens alla tårar.
Har ju dessutom alltid gillat regnet, det vill säga det där lätta, välbehövliga. Det som får våra öronsnäckor att dansa tryckare och vibrera av poetisk längtan. (Haha, som om den sista betraktelsen skulle vara såå mycket mindre pekoral än mina tonårs bästa metafor...).
Men visst. De rödgråtna ögonen kan räknas i miljoner vid det här laget. Från båda sidor - som om det bara fanns två. Livet har så många. Krigen har bara baksidor.
Men visst. Självklart sörjer vi med alla som lidit förluster, överallt. Dagens datum kommer aldrig att suddas ut från våra näthinnor. Vi är många som alltid kommer minnas. Aldrig kommer glömma exakt var vi befann oss, när den moderna västvärlden, som vi kände den då, för all framtid blev något annat.
När vi tänkte på alla murar och järnridåer som fallit, verkliga och inom oss, då grät vi floder, för att tiden började gå bakåt igen. För att det kändes, på riktigt, som att någon hade stuckit hål på vår öppna och varma ballong. Gång på gång nöp vi oss i armarna, de kommande åren, för att generaliseringarna angående vem som var bov och inte haglade över oss. Vi som hoppades att äntligen få glädja oss åt mänsklig värme och öppna sinnen, vi såg hur hudfärg och personnamn återigen färgade sinnelaget i orättvisans färger.
Vi minns var vi stod, var vi satt, och vad vi nästan satte i halsen. Vi minns med muskelminnet. Vi minns med själen. Vi kommer ihåg att vi var andra människor då. Vi vet inte vad alla oskyldiga människor hette. Heter.
Men vi vet att de flesta människor i hela vida världen vill väl. Vi vet att ondska inte är något man är född till. Vi vet att medmänsklighet och kärleken till sin nästa - som kan bo var som helst över hela planeten - är något som måste injiceras med bröstmjölken. Från början.
Även om det aldrig är för sent att börja älska. Börja se det bästa hos varandra. Alla vi som vill verka för en samhörig, demokratisk värld. En värld som tycker om olikheter för att de berikar oss. Gör oss till kulturella, levande - LEVANDE - varelser.
Det är aldrig för sent att börja se människan. MÄNNISKAN. Hon som är född till att göra bra saker. Göra gott. Göra sitt bästa. Det är aldrig för sent att börja se bortanför färgen på hud och hår och flaggor.
Färgen på hjärtat är röd. Kärlekens färg. Glöm inte den.
Nu tänder vi ett ljus för alla oskyldiga liv som har offrats i det meningslösa våldets namn.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar