Roberts ord - en poetisk smocka!

För någon vecka sedan utsågs vinnaren i poesitävlingen som jag för andra gången hade äran att vara delaktig i. Delaktig i form av jurymedlemskap. En uppgift som jag inte tog lättvindigt på - även om själva läsandet av dikterna var väldigt lättsamt och upplyftande!

Håll för ögonen nu, ni som inte står ut med alltför klichéartade uttalanden, för jag bara måste få detta sagt, få detta ur mig och nerpräntat: Vilka ungdomar vi har! Vilka fantastiska ungdomar vi har! Och därmed känner jag att vi måste - trots att det ibland känns lite, tja, låt oss kalla själva framtidsbyggandet något...trögt - vara på väg mot en ljusnande framtid!

Så, nu kan ni sluta blunda - alla ni klichékänsliga. ;)

Med lätta hjärtan tog vi oss an diktläsandet, jag är ganska säker på att jag talar för alla i juryn här, därmed inte sagt att själva uppgiften att kora en vinnare var lätt. Inte alls. Alla de drygt 15 bidragen, som lämnades in av högstadieelever, hade, har, mycket att erbjuda. En del dikter visade ett tydligt uppsåt att vilja roa sin publik, andra bjöd på mentalt tuggmotstånd - precis som det ska vara. Det stavas v-a-r-i-a-t-i-o-n och handlar om det viktiga personliga uttrycket.

Poesitävlingen - som alltså arrangeras för andra gången och som vi hoppas ska bli en återkommande tradition - är ett samarrangemang mellan Särlaskolan, vår prispengsgenerösa! lokaltidning; Borås Tidning, Kulturbo, Studieförbundet Vuxenskolan och bloggen som ni nu läser; eviga kvinnor-vintage.

Om jag personligen skulle ha skrivit en motivering, till varför just Roberts dikt blev en vinnare, så skulle det nog låtit ungefär så här: Som en poetisk smocka! Som träffar rätt. Rätt i solar plexus. En vacker fullträff som känns farligt närvarande både uppe i luften och här nere på jorden. Och i hjärtat. Ungefär så.

Robert, som inte bara vann äran, utan även ett inte helt oansenligt belopp på ett presentkort som vi hoppas ska bidra till fortsatt ordglädje! De flesta av dikterna som deltog kommer att publiceras här inne hos mig, allt eftersom. Men nu förstår jag om ni är väldigt nyfikna. Så, nu, lyssnar vi, på Robert:

Människor är vi.

Tyst så springer ni

iväg och kommer aldrig tillbaks.

Vi har oändliga val men inte oändlig tid.

Sakta försvinner allt generationerna har skapat. 

Dags att ta ställning till något som är solklart,

satsa på ungdomarna och låt oss färdas

Lite hjälp på rätt väg

är allt som behövs för att sväva.

/av Robert Tran


:)
/helena

ps Fick ni blodad tand? Och blev sugna på att läsa mer? Då kan ni klicka in er här och läsa några av förra omgångens välvässade pennor!