Visst kommer det att göra lite ont. Det gör ju gärna det när bubblor brister. Men jag hoppas att det kommer att ligga lite andra godbitar strax utanför, och bara vänta på mig. Som kompensation. Som den här dokumentären, om ett syskonpar som håller ihop i regn och solsken och som alltid ser de första tecknen på förändring hos eken som står på gården.
Visst kommer det bli svårt att genomleva en hel dag helt utan spänning. Men jag hoppas att bloggarna jag följer - med respekt, tillförsikt och igenkännande leenden - ska göra min vardag tillräckligt glad och god och intressant ändå. Jenny och Lotta och Karin är tre av dem.
Visst kommer det säkert att visa sig att vintern har tagit ett par steg bort nu, när jag yrvaket tittar ut genom sprickan i min bubbla, men jag hoppas få njuta av varje dag som kommer som om de vore de sista ljuva...
...floskelvarningen kommer nog lite sent här är jag rädd, men jag tänkte att ni skulle få känna på lite av det som jag är allra mest allergisk mot här i världen - floskler! Ta bara det här prenumerationserbjudandet som dök upp häromdagen - till den fullvuxna kvinnan. Om modeplagg som får en att blomma. Om snabblagad mat som ändå imponerar. På vem?! Jag bara undrar.
Floskel på floskel som cementerar könsroller och får en att fundera på om feminismen alltid måste stå ut med att ta två steg bakåt så fort det känns som att vi kanske, kanske är på väg en liten bit fram igen?
Tror jag ska ställa frågan till panelen i Fråga kultureliten. Yes, en ny säsong med en massa kluriga frågor och kloka - och ibland skönt knäppa - svar börjar på tisdag! (25:e feb.)
Visst kommer det att vara lite trist att inte få njuta av en massa unga släta ansikten och rosig hy varje dag. Och vitvita tänder. Och numera, efter att ha lärt mig en massa för mycket om en massa sjukdomar jag inte visste fanns, under alla åren med Cityakuten (R.I.P. kära favoritserie), tittar jag sällan på program med för mycket sjukdomar i. Men jag ska försöka hinna se avsnittet med Dagny (på svtPlay i några dagar till!), hon som började blogga när hon var en bra bit över 90 år.
Här kommer en floskelvarning till! Men nu gäller det i alla fall en sann floskel - det är aldrig för sent. Att börja. Med att blogga, eller vad det nu är man tror att det är för sent att börja med.
Vi är många som väntar på den ljusnande framtid nu, även om jag som patenterad vinterälskare får göra det lite i smyg, och visst kommer det att göra lite extra ont att krypa ut ur min lilla OS-bubbla rakt ut på den bara asfalten, men...
...det kommer ändå att vara himla skönt att umgås med - och se på - människor som har lite annat och mera! på sig, än bara tunna, tajta trikåer.
:)
/helena
ps Det händer då och då, att vi äter havregrynsgröt här hemma, även vid andra tillfällen än till frukost. Som middag ibland. För att det är smidigt och billigt och gott. För ett tag sedan var det dags igen, grötmiddagsdags, och mannen sa: - Om någon kom med ett fat proppfullt med ostron nu, så skulle jag vänligt men bestämt tacka nej, för jag är verkligen sugen på just gröt, och inget annat. Sådant imponerar på mig. Sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar