Det är fint, tycker jag, om man kan hitta ett nytt liv, ett andra liv, till alla dessa samlartallrikar som finns överallt. En del lämpar sig bra att äta på. Andra kan få bilda vackra mönster, varför inte hela tallrikscollage, på väggen. Några kanske man bara vill ta fram och njuta av ibland. Låta solens strålar få vila sig mot dem en stund, innan de åker in i prylgarderobens mörker igen.
Man skulle nog, utan att skarva alltför mycket, kunna kalla mig för tallrikoman. Jag funderade på ordet fatoman först, men det kändes som att det skulle kunna sända ut lite fel vibbar och signaler - åtminstone på engelska...
Tallrikar med motiv. Motiv som påminner om något som varit. En historisk händelse? Som minner om något stort, eller något smått, kanske ett helt lokalt event. Gärna med något roligt på. Eller något vackert.
Som Zorns Sommarnöje. Förmodligen är det Zorns hustru Emma Lamm som står på bryggan redo att låta sig lotsas. En skir, änglalik uppenbarelse med allt sitt böljande vita kjoltyg. 1886 är året, då Anders Zorn var en ung - och ganska nygift - man i 25-årsåldern. Och dessutom redan en mycket skicklig målare, och vattenskildrare.
I tidningshögen på toaletten?! (vatten som vatten, eller?) hittade jag ett nummer av Antikvärlden (2010/7). I det numret står det att läsa om Zorns bländade vackra Sommarnöje, och om när originalet till mitt lilla fat klubbades bort på auktion för 26 miljoner kronor. Gulp, fick nästan en kallsup av att läsa den summan igen. M a o så finns det minst 26 000 000 skäl att älska min runda, vackra och mycket prisvärda kopia!
:)
/helena
ps Här och här kan ni se två av de andra motiven i Zorn- och Rörstrandserien Se, vattnet lever...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar