Min gröna, sköna, småglittriga gamla poloponcho kanske inte är lika talför som mannens jacka, men om den hade kunnat prata, så är jag ganska säker på att den skulle ha haft en hel del att säga om sin nuvarande "jobbsituation". Den har nämligen reducerats till att agera fotvärmare. Åt mannen. Extra viktigt att hålla huvudet kallt (och fötterna varma!) under dessa maratonveckor. Fyllda av sport.
Ni som har hängt länge med mig, ni blir säkert inte särskilt förvånade över att få höra att jag spenderar så mycket tid som möjligt med alla dessa iskalla vinnarskallar. Ovanpå TV:n står en liten drillande vän som påminner mig om ett roligt och intressant mail som damp ner i inboxen för ett tag sedan. Hoppas att jag får möjlighet att dela det med er lite längre fram. Håll öronen öppna, så hör ni nog snart ett pip.
Annars har det gjorts några tappra försök att avsluta en del påbörjade små projekt - allt är som vanligt med andra ord. Som de här fotona, de som skulle hittat sin väg in bakom glas och ram innan jul. Tänkte jag. Men nu tänker jag att den obestämt framflyttade deadlinen skulle kunna få ett lämpligt, och bestämt, slut på fredag. Vi får väl se hur det går med det.
:)
/helena
ps Ni minns väl den lilla flickan? Och den lilla pojken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar